Aftonbladet – 21 november 1862, sida 3

garne äro mycket starka, äfven i bataljonsexe deis. Färdighei i vapnens bruk förvärfvas de genom öfningar i gevärets handterande (han gevärsexercis, laddning och eld), dels genom f tig målskjutning. Medgifver tiden det, bör heller gymnastik, bajonettfäktning och beva ningstjenster försummas. Annu är ej den tiden inne, då hvarje för man i de allmänna läroverken er förberedande militärundervisning som gör hono lämplig att uppfylla sin första medborg:rlig pligt, nemligen fäderneslandets försvar. Dt ganska stora del af befolkningen, som bevist beväringsmötena, hafva visserligen erhållit n gon kännedom om rörelser i sluten ordning sar om handgevärsexercisen; men tiden vid nämnt möten anses ej medge den behöfliga öfningen militärundervisningens öfriga ämnen; dessa til komma således. Men det icke obetydliga ant personer, som enligt den gamla förordningen le; för sig eller, enligt den nya, köpt sig fria frå beväringsexercisen, hafva ej den ringaste öfning utan måste från början inlära allt såsom nyt Den riktning, i hvilken skarpskytteförenir garnes öfningar böra ledas, bestämmes af de terräng, i hvilken de såsom landtstorm komm att strida. Den svenska marken är i allmänht bruten, d. v. s. skogig, bergig och ojemn, san derföre tjenlig för mindre fast organiserade oc öfvade truppers strid mot disciplinerade. Denn mark böra landtstormens afdelningar följaktlige i främsta rummet söka, och densamma ger der äfven bästa tillfället att begagna sig ar: den na turliga fördel de alltid måste hafva öfver fier den genom en noggrannare kännedom af trak ten. Men i bruten mark är den spridda strids ordningen (jägarkedjor med slutna understöd) de: företrädesvis användbara. Då det äfven är denna mark och denna stridsordning, som d personers mod, tapperhet och intelligens, hvilk: icke till yrket äro krigare, på fördelaktigaste vi kunna tillgodogöras. så bör åt öfningarne i spridd ordning samt dess nödvändiga bihang, målskjut ningen, en särdeles uppmärksamhet egnas. Nämn de öfningar torde äfven för skarpskytteförenin garne på landsbygden, der man har svårare at komma tillsammans, vara de enda behöfliga, eme dan de flesta af allmogens söner på bevärings mötena erhållit kännedom om rörelser i sluter ordning och handgevärsexercis. Meni städerna, der de flesta finnas som icke undergått vapen öfning, och der man har lättare att samlas, och hvarest äfven en fastare organisation är af nöden, der bör äfven tid egnas åt öfningar i de återstående ämnena. Af stor nytta skulle vara, om skarpskytteföreningarne sinsemellan kunde öfverenskomma om hufvudpunkterna af en gemensam öfningsplan, fotad på ofvanstående grunder. Hela rörelsen erhölle en vida högre betydelse, om staten kunde påräkna det hvarje skarpskytt innehade ett visst mått af militärisk färdighet, afpassadi efter hans verksamhet i landtstormen. Af ännu större vigt vore, om skarpskytteföreningarne antoge såsom grundsats, att inom sig försöka utbilda eget befäl, till och med kompanichefsgrad. Ty man kan med säkerhet förutse, att allt befäl, som tillhör armen, skulle, vid annalkandet af ctt krig, genast kallas atttjenstgöra vid sina regementen, fvilka visst icke äro öfverflödigt försedda med befäl. Ur samma synpunkt vore äfven nyttigt, om öfverbefälhafvareplatserna, der så möjligtvis ske kunde, besattes med afskedade militärer. De omständigheter, som hittills i väsendtlig mån försvårat och fördröjt skarpskytteföreningars militäriska utbildning, hafva varit dels brist på exercisgevär, dels de kostnader som anskaffandet af tillräckligt antal dugliga instruktörer. Det synes billigt att staten i någon mån bidrager att undanrödja de svårigheter, som möta de medborgare, hvilka frivilligt underkasta sig ganska betydliga uppoffringar både af tid, arbete och penningar, för att i nödens stund kunna värna sitt land. På grund häraf vågar jag föreslå, att följande un. erstöd lemnas till underlättande af skarpskytteöreningarnes öfningar. 1:o. Att åt hvarje skarpskytteförening, som anmält sig vilja ingå på förordningen at den 8 Mars 1861 samt i öfverensstämmelse dermed inemnat förslag till öfverbefälhafvare, må öfveråtas det antal till krigsbruk obrukliga och i kro-. ans förråder befintliga s. k. exercisgevär, som vegfäres, mot det att föreningen åtager sig kostraderna för inpackning, afsändning och transort, samt att öfverbefälhafvarne i sin årsrapbort enligt förrättad inventering redovisar för gerärens befintlighet och tillstånd. De gevär, som ill åtskilliga föreningar såsom lån på viss tid edan blifvit öfverlemnade, skulle äfven åt dem not enahanda redovisning öfverlåtas. Jag har nyss yttrat några ord om nödvändigeten att inom skarpskytteföreningarne bilda eget vefäl. Men att bilda eget befäl är ej detsamma om att bilda skickliga instruktörer. Åt de skarpkyttar, som visa särdeles fallenhet för det miitäriska, torde man utöfver den egna rekrytutvildningen kunna meddela det plus, hvarigenom le lära sig ordentligt utsäga kommandoorder ch förstå hvad som derpå bör följa. Men den ångvariga och praktiska erfarenhet af trupps in fvande, som ensamt bildar en duglig instrukör, torde svårligen af skarpskyttebefälet, åtmintone ej af flertalet kunna förvärfvas. Så väl ör inöfvandet af sjelfva befälet (befälsskolan), om af alla nykomne (rekrytskolan), behöfvas erföre dugliga instruktörer från armån. Dertill omma bataljonsinstruktörerna, der denna befatt ing ej kan bestridas af öfverbefälhafvaren. Jag ågar med anledning häraf föresli 2:o. Att åt hvarje skarpskytteförening, som ig på ofvanstående sätt dokumenterat, måtte, på erom af öfverbefälhafvaren gjord ansökan, såom bidrag till aflöning för instruktörer af arnns befäl, lemnas ett understöd af 3 rdr rmt rligen för person, räknadt efter medlemmarnes ntal vid inlemnandet af öfverbefälhafvarens raport i slutet af föregående år, mot det att öfverefälhafvaren vid sin nästföljande årsrapport reogör för besagda medels riktiga användande och etsamma genom medlagda qvittenser styrker. örening, som sig under årets lopp bildar och nmäler, må älven mot enahanda redovisning tnjuta samma understöd, räknadt efter antalet wedlemmar då föreningen anmäler sig. Då andet medlemmar i hittills bildade officiella föreingar för närvarande uppgår till närmare 6000, en under de kommande ären, enligt hvad man ar stor anledning hoppas, förmodligen betydgt tillväxer, vågar jag föreslå att under år 1863 amt under de trenne år, som tillhöra nästkomvande statsreglering, årligen en samma af 30,000 dr rmt för nämnde ändamål måtte utgå såsom srslagsanslag. (Forts.) ullstyrelsens revisionskontors efterräkningar. Norrköpings-Kuriren innehåller härom fölande anmärkninovar: