Aftonbladet – 21 november 1862, sida 3

lycka. Hvad sjelfva musiken eller meloien angår, så måste ni om dess ursprung fråga Aagot sjelf. Hon egkulle kanske till en främling ej vilja gifva något bestämdt svar; men om ni lyckades vinna hennes förtroende och öfvertyga henne att ni ej tviflade på sagorna, ej föraktade enfaldigt folks tro, så skulle hon kanhända kunna ga er att hennes mormors mor hade läst n om Fossekallen? (strömkarlen) eller Huldran, den hemlighetsfulla, evigt unga linnan, som förälskat sig i honom. Om sedan frågade Aagot huruvida hon verkligen trodde att Fossekallen och Huldran funnos till, skulle hon svara: Pastorn säger att de ej finnas, men mormor;kände en, som hade sett dem. Jag har af tidningarne fått veta att det finnes mycket vidskepligt folk i England, så att om vidskepelsen kunde göra oss musikaliska, så borde vi ärnu vara ett folk af idel sångare. Men hafva vi någonsin varit det? Jag är säker derom, ty huru skulle man eljest kunnat kalla vårt land det glada samla England? Men mer än två sekler hafva sedan dess lagt tunga bekymmer och tungt arbete på oss; vi hafva blifvit ett fli-igt folk, vi äta vårt bröd i vårt anletes! svett; lokomotiverna ila fram på våra jernvägar, maskinerna arbeta i våra fabriker, och då jag ser arbetarne om lördagsaftonen strömma ut ur dessa verkstäder och skynda att inköpa sitt matförråd för söndagen, förstår jag fullkomligt att all poesi har flytt från dem och att de ej hafva tid att lära sina förfäders sånger: De höllo oss fångna och bådo oss sjunga, Hur skulle vi kunnat det?4 I Norse har ångan numera öppnat en bred väg genom landet; lokomotivet hvisslar —