Aftonbladet – 20 november 1862, sida 2

hända vå HUICU CH 2UlRMUIIUIC: ad IvVIEV UL IvVUv bara i skolåldern: Sällan får nägot barn inhemia det i Kongl skolstadgan föreskrifna minimum af kunskaper. Så befanns vid adagen den 19 dennes (sistl. Oktober) efter gudstjenstens slut anstäldt förhör med nästa års 144 nattvardsbarn, att intet enda hade detsamma inhemtat, och ibland dessa hade nära hälften aldrig fått någon annan undervisning än i byskola af oexaminerad lärare. Dessa sistnämnda barn kunde ock derföre icke gifva prof på mera grundlighet eller förstånd i kristendomskunskap, och många Lade hvarken lärt skrifva eller räkna.t — När de irflytande folkskolemedlen till betydlig del kapitaliseras i stället för att för ändamålet användas, rär skolstyrelser så låta undervisningen ligga nere, när församlingar af mer än 10,000 personer enligt hittills gällande författningar kunna hafva blott en -enda examincrad skollärare; synas några ätgärder ifrån statsmakternas sida påkallas till ett mera bestämdt ordnande af folkundervisningen i riket; aldraminst synes det vara lämpligt att ät de enskilda skolstyrelserna öfverlåta pröfningen af lärares skicklighet, vore det ock blott för småskolorna, om dessa fortfarande skola med allmänna medel understödjas. Såsom ett glädjande motstycke kan nåmnas, att Grangärdes socken i Dalarne, med en folkoummer af omkring 10,000 personer, har 10 examinerade skollärare, som tjenstgöra dels i fasta och dels i ambulerande skolor, försedda med nya välbyggda skolhus — och denna utveckling af Grangärdes folkskoleväsende har skett, oaktadt staten från samma församling vid sista skolprestens afgång indrog den kronotionde, som förut äfven varit samma församling anslagen. Men icke nog med detta! Grangärdegs amling äger dessutom ett barnahem, der flickor, som sakna föräldrahem och vård, till ett antal af 10 å 12, åtnjuta af en fröken S. den sorgfälligaste värd och uppfostran så i fysiskt som andligt hänseende, och de årliga uppvisningar och examina, som vid denna uppfostringsanstalt hållas. lemna härpå det tydligaste bevis. Jemtör man Hu dessa trenne församlingar med hvarandra, framstår kontrasten så mycket tydligare. ) Det är ej mera än fyra år sedan Gagnef gjorde sig allmänt kändt för sitt trolldomsväsende och barnens omtalade resor till Josefs dal, so SE — I Göteborgspostens sednaste Kosmopolitisk revy skrifver signaturen O. O.: Denna rörelse inon sjelfva presteståndet är obestridligen ett af tidens stora tecken. llvem skulle ha tänkt sig detta endast för två, tre år sedan? Denna tanke, att prestens rike icke är af den verldsliga verlden, att han har en annan bestämmelse, än den att deltaga i de politiska värfven, att lägga sin röst, någon gång till och med afgörande, i statens frågor, att bilda en korporationsmakt med tungt inflytande på hela det borgerliga samhället, denna tanke hade hittills endast rört sig inom de icke-presterliga stånden och inom dessa ändå endast hos de mera avancerade. Man fick heta presthatare, nej ateist cch hedning, derföre att man vågade yttra ett enda missbilligande ord om biskoparnes sjelfskrifvenhet som politiska lagstiftare, och det skrålades högljudt att staten var i fara hvar gång någon röst höjde sig för en inskränkning al prestens myndighet till det andliga området. Och nu — Och nu är det inom sjelfvaste presterska pet denna opinion börjar icke blott blifva temligen allmän, utan antager formen af en bestämd fordran. Man — jag menar: presten sjelf — finner det stridande mot sin hela kallelse, att mer och mindre absorberas af verldsliga ärenden, han önskar lugn och frihet från allt hvad politik heter, han kallar det förhatligt och okristligt, att hela ståndet skall som ett annat disciplineradt skrå stå under en prelatur, hvilken till hälften är en statsauktoritet, och att vara tje nare i en kyrka, hvilken på samma gång är ett parlament och en administrativ embetsbyrå. Ja! så långt är det kommet att det nu är presterna i egen person, som ifrigast ropa på kyrkans totala afeöndrande från staten och på att Kristi rike må i sanning blifva en neutral grund, fridlyst från alla politiska tvister. Vi tala här icke om det svenska presterskapet, vi tala om det italienska. Det är icke inom vårt högvördiga pres:estånd vid riksdagen, organiseradt under erkebiskop Reuterdahls faderliga primat, denna rörelse gjort sig gällande i dag eller kan väntas att skola göra sig gällande i morgon, det är inom det italienska, under Hans Helighet påfven Pius den niondes omedelbara styrelse stående, kleresiet. Vi erfara, att nyligen icke mindre än 10,000 italienska prester haft det mod stt ingå till kardinalkollegiet med en varm och enständig bön om att påfven måtte afsäga sig sin verldsliga makt. Det är icke kändt hvad det påfliga kansliet har svarat härpå, men det är troligt, att, hur som helst svaret än utfallit, skulle ansökningen endast genom sin faktiska tillvaro utöfva en stor och mäktig verkan inom Kyrkostaten. Och när de 10.000 presterna ilialien blilvit förstärkta med 10,000 andra i Spanien, (man är äfven der på god väg), och af 20.000 i Frankrike, 1å skall hans helighet i Rom dock slutligen rödgas reflektera till dessa 40,000 respekta,la underskrifter, ach då skall man måhända