Aftonbladet – 15 november 1862, sida 2

från min gamle vän. Natten var temligen mörk, men vägen till min boning var mig så välbekant, ait jag mekaniskt och utan att tänka derpå följde densamma. Jag hade redan blott två eller tre gatur att gå, då ja lötsligt blef varse att en lång karl gic ramför mig, och fann det något besynnerligt att han gick alldeles samma väg som jag. Jag påskyndade min gång föratt upphinna honom, men afståndet förblef dock lika. Jag gick nu långsamt, men resultatet blef ånyo detsamma — afståndet ökades icke. Detta förtretade mig och jag beslöt att gå en sidogata, som dessutom förkortade min väg; men knappast hade jag fattat detta beslut, förrän figuren framför mig tog samma väg. Hvad menar han då, den karlenX, sade jag för mig sjelf, hvarföre går han så der framför mig? Det vore väl löjligt om jag inte skulle komma förbi honom!? och derpå började jag att springa. Vid slutet af gatan fanns en lykta, och då karlen framför mig kom midt för densamma, bemärkte jag till min förskräckelse att han var ett fullständigt facsimil4 af mitt eget jag — gestalt, utseende, drägt, allt var lika. Jag kände en rysning genomila hela min kropp och stod såsom fast. växt vid stället. Emellertid såg jag min skugga eller hvad den nu skulle kallas, gå öfver gatan fram till en porta taga upp en nyckel, öppna dörren och gå in i ett hus. Det var det hus der jag bodde. Ovilkorligt kände jag efter min egen portnyckel, som jag — dwrpå var jag viss — bar i fickan på min ötserrock. Den fanns icke. Hvad skulle jag göra? Jeg kände ingen lust alt ännu en gång sammanträffa med mitt andra jag, utan vände tillbaka samma väg jeg kommit, och gick till rr Halder, för att berätta hvad som händt samt bedja att få stanna hos honom. Att jag var något underlig till möds tor de ej behölva ursäktas. Emellertid skämdes jag vid närmare efterlanka för min flykt och sade till en början alt jag glömt min portnyckel och ej ville störa husets folk,