Aftonbladet – 14 november 1862, sida 2

— Upsala studentkårs konsert till förmån för: de nödlidandev i Finland öppnades med följande vackra prolog, författad af lektor Z. Göransson: Hvems är den suck, som genom landet går, Tung, vemodsfull. som i de hårda år? -— Var det ej glädje nyss i Nordanlanden, Så som man gläder sig.i skördeanden, Som glad man är, när åkermannens: hopp: I gyllne ax frånstegen stiger opp, När fulla kärfvarin iladan bergas, Ej mer i fara att af frosten härjas, OCH slagan höres ifrån by till by, Och logen fylles opp af SR ny, Och fruktans. börda är från hjertat tagen Och blicken sorgfri ser imot morgondagen? — Så var det ju; — — och som i hårda år Andå en suck om landet går! : Var då vår fröjd en villa blott, en hägring, Som kom att rika löften dela ut; Men för att återtaga dem till slut Och sjelf fly bort med sommarns blomsterfägring? Sägy eller komv ej hösten då och bjöd Sitt fuollhorn kring uti palats och hydda; Men äro vu hans hulda geniet flydda, Och står för dörren ren den bleka nöd? Nej — ej till dig, o Svea folk, hon kom; På dig hon lade icke nu sin börda, Men på din grannes åker se dig om Och se hvad året honom gafattskörda. Ack, der har nöden slagit upp sitt tält, Der vandrar odlarn omkring öde fält Och söker ax och korn och bröd förgäfves, Och derför tungt hans bröst af suckar häfves, — Och väl du känner honom ju igen; Det är en främling ej; det är en: vän. En son, han också, af den höga Nord, Din broder uppå Finlands dyra jord: — — Hans är den suek, som genom landet går Tung, vemodsfull, som i de hårda år, — Hur ofta hafva Hårda ödens slag ; dock förut hans tryekta skuldra pröfvat! ur ofta har bekymrets mulna. dag En sparsam fröjd ej förr.från honom röfvat! — När örlig stormade emot hans strand, Bröt in uti de tusen sjöars land4 Och kring hans bygder spred sin vreda låga — Spörj häfden eller dina fäder fråga — De tälja nog hvad strider. då han stred. Men ock hvad tyngd af lidanden han lea; — Och när — hur ofta ack! — förfrusen teg Med vissna skördar lönade hans möda, Och hungrens nöd in i hans hydda ste; Och tvang af skogens bark att söka föda — Hur trampade han ej sin törnestråt, Ån tacksam för det knappa bröd han åt, Och bidde ännu tåligt bättre tider! De kommo; — ack, men de ha åter flytt, Och ren han bådas opp till nya strider; Ty nöden på hans strand trädt opp på nytt Och kring hans tjäll och moar härjning sprider; På nytt hans tegar ödelagda stå Med ingen skörd, med intet ax uppå: — Hur än, som du, sitt svedjeland. han röjde, Hur än han sådde och hur än han plöjde