Aftonbladet – 7 november 1862, sida 2

Ty folkets kärlek är ej ringa, Den är en klippfast fotapall, Och säkrare än svärd och klinga. Den kungars troner värna skall. En ädel kungsörn är ditt sinne, Och kraften sväller i din barm, Men ock ett hjerta slår derinne Med känsla för det rätta varm. En riddare af forntidsära Du står en man bakom ditt ord; Och af vår kung vi kunna lära Oss kärlek till vår fosterjord. Ty hvar det Nordens ära gällde, Dess lycka och dess framtids väl, I spetsen du dig alltid ställde Med blixten af en eldig själ; Och framåt, framåt du oss leder Med manlig hand på solljus stig, Och kungen följs af folkets leder, Ty det har satt sin lit till dig. Tag mot ditt lof! Ej smickrets tunga . Fick Sångmön här i högan Nord; Hon lärde blott att sanning sjunga Med hjertats enkla, varma ord. Stolt kan du derför lyss till sången Och till vår hyllnings ga röst, Ty fri som Norden är den gången Ur djupet utaf fria bröst. För drottningen. Lik blåögda sippan. Som, älskli OM mild, I skötet af klippan Tyst gömmer sin bild, å blommar, i kraftens och mandomens skygd, id konungens hjerta, o drottning ! din dygd; Och Norden håller kär Sin kungablomma skär Bland folket man talar Hur vänligt du ser Från höghetens salar Till armodet ner lur lidandets sår du med ömhet förband )ch räckte den fallna en vårdande hand; Och derför folket bär Dig i sitt hjerta, kär. I stugan bland ljungen Hör bonden förnöjd Hur du är för kungen Hans glädje och fröjd, Tur gerna du gömmer din krona af guld eh lir endast gvinna, så ädel och huld; Och derför du ock är Båd kung och folk så kär,