Aftonbladet – 7 november 1862, sida 2

Festkantat. Kör. Likt åskor som rulla i blixtrande skyn, Hörs ljudet af hänsvunna tider; Och blodiga minnen gå fram för vår syn, Likt skuggor från väldiga strider. En döende sköldmö med rifvet bröst, Ses Svea på härjade stranden; Sin dödssång hon sjunger med bruten röst, Och svärdet hon föller ur handen. Då ljuder från Södern en hjeltes namn Kring verlden Er dånande vingar. Han kom — och den dignande slöt i sin famn, Och friden och lyckan han bringar. Qvartett, Och striden tystnar. — Morgonljuset Ses randas af en nytänd dag, Och rundt kring Norden höres suset Af Fridens milda harposlag. Och allt hvad fädrens hopp då drömde Om lyckligare dagars lott, Uti sitt sköte Tiden gömde Och har en skön fullbordan nått. Ej mer att sina gränser öka Går Svensken ut i ledungsfärd, Han lärt att sina skatter söka I eget land, vid egen härd. Se, på de fordom öde fälten Hur odlarn gyllne skördar sår, Och ifrån polen ned till Bälten Hur fredens värf i blomning står! Se, snillets makt naturen tvingar! Det seglar genom klippans häll, Och, fördt på eldens dolda vingar, Det ilar genom skog och fjell. Och kung och folk med jubel skåda I dag gemensam mödas lön — Ty stundens glada fest bebådar En framtid, såsom hoppet skön,