Aftonbladet – 5 november 1862, sida 3

TEATER: Den. dubbla lockelsen: at;en ny. pjesoch en, debutant hade-i går afton i kongl. tcateras salong samlat en ganska talrik. publik. Det nya stycket var-en en-akiskomedi från franskan, kallad. Min tants planer; af Henri Nicolle. Den visar huruledes mellan personer, som-hvarken sett hvarandra eller känna hvarandra, kan iändas ömhet och stiftas äktenskap endast derigenom att man inbillar dem å ömse sidor, att den ena är älskad af den andra, samt derjemte en smula väcker : till lif motsägelseandan hos de respektive. kontrahenterna. Det var redan i det gamla-testamentets dagar kändt, att ingenting kunde vara mer outransakligt än Cen ung mans väg tull ena pigoX, och det lider icke minsta tvifvel att älven på den väg, som hr Nicolle antydt i sin lilla pjes, tvenne unga personer kunna föras tillsammans till altaret. Och man bör hoppas det bästa för deras framtida sällhet, oaktadt partiet visserligen icke kan-anses grundadt på en genom ömsesidig, kännedom om karakter oci öfriga egenekaper grundad aktning och tillgifvenhet. Om debutanten, hr Fredrikson, var en ganska fördelaktig opinion på förhand rådande bland dem, som haft tillfälle se honom uppträda på åtskilliga. amatörsspektakler. Här hade han att framställa en nägot förlägen och blyg ung man, en på sitt sätt ;anska fördelaktig uppgilt, enär åskådarenicke så noga kunde veta huru mycket af förlägenheten som var spelad och huru mycket som i sjelfva verket var att skrifva på den naturliga oron hos debutanten. Figur och hållning gjorde ett ganska fördelaktigt intryck och deklumationen vittnade om omdöme och förmåga att sätta sig in i rolen och de särskilda situationerna, hvarföre hr. Fredrikson torde blifva ganska användbar i det öfverallt särdeles svårbesatta älskarefacket, Häån hace emellertid ännu icke tillegnat sig denna hö Hing-af rösten, som visserligen icke är til fromma för en naturlig deklamation, men som på den konel. teatern synes vara oun:lviklig om åskår:re på aflägsnare platser i salongen skola höra hvad som säges från scenen. MIl Ramsten spelade . nigeen ganska nit och -behagfuiit. Fru Hedin .var-den äktenskapsstiftande tantenss Höns var: ståtlig. cåsom alltid, men något mera; finess torde ha varit att önska i en del scener, Debutanten mottogs af publiken medimycken välvilja och inropades vid pjesens slut.