Aftonbladet – 5 november 1862, sida 2

dinerades på gående fot, om hvart annat utan all-rangeller ståndsskillnad.. Slotts planen företedde, från altanen sedd, en sär deles vacker anblick: en ofantlig. massa a allmoge, till en del klädd i sina egendom liga drägter, uppblandad med en mängd an dra personer från trakten och äfven besö kande från långväga håll. Då konungen et ögonblick utträdde på altanen, helsades han med ett stormande jubel. Kl. 4 och 30 minouter skedde afresan från Säfstaholm och då man nådde Nerikes läns. gräns hade det redan bifvit mörkt. Vid Kihlsmo station hade man ute i sjön Sot. tern på ett par småholmar anbragt stockeldar, som togo sig särdeles vackert ut. hvarjemte stationen var upplyst med marescehaller. . Vid-Hallsbergs. station. atbrändes ett ganska vackert fyrverkeri, och. då man nalkxades Örebro företedde staden anbiicken.af ett ljushaf. Högt öfver de öfriga illuminerade husen sväfvade det äfven upplysta kyrkotornet såsom ett stråldiadem, och från slottet sände ett å detsamma anbragt elektriskt ljus sitt skimmer vidt i fjerran. Öfver allt voro husen upplysta. Särdeles briljant tog det stora nya, i götisk stil utförda stadshuset sig ut, likaså teaterhusct, Å stora gatan var en sräktig äreport upprest, Balen denna natt i hotellets stora magnifika salong har varit spleadid: Landshöfdingen frih. Åkerhjelm föreslog skålen för konungen, borgmästaren Bohman för kongl. huset, frih. H. Hamilton för rikets. ständer... Följande af litteratören Lindblad författade verser deklamerades: Till konungen och rikets ständer vid festen i Örebro den 3 November 1862. När kung och ständer följas åt Med enig håg på samma stråt, Då glädes Tand och stad; Då deras verk skall rötter slå: Sin runa skall det engång få På våra häfders blad. Då eger Sverges folk den kraft Till hvarje storsint id, Som äfven blödande det haft T fordna kungars tid. Nu, under milda lagars hägn, Rikt flödar fredens mannaregn Och fliten växer tryggt; Till nejd, som fordom öde låg, Den genom berg och öfver väg Sig nya banor byggt. Och folket ståndar som en man, Den der i eget hus Vet hvad han vill och hvad han kan Och ser sin himmel ljus. O konung: Guld är tung metall, Och spirans börda tynga skall Jemväl den starkes hand; Dock härligt lämpar sig dess vigt För kung, som möts med tillförsigt Af hvar man i sitt land. Kung Karl! hör djupt ur folkets själ Ett ord, så varmt som fritt: Din kronas guld, det höfves väl Ett hjertel;.g som ditt. Och tager lyckans dag ett slut, ch manar oss vårt öde ut, Styr ofred mot vår kust; Grip Du de gamle Karlars svärd Och slå på sköld till Tedungsfärd Med kunglig hjeltelust! Hvarhelst Din fana vecklas ut, Till seger eller Tall, Som uti fredens värf förut; Ditt folk Dig följa skall. Thy skåde vi med tröstligt mod Vår framtid mot, ond eller god; Men hell enhyvar, som bär Till offer åt, sin fosterjord Sin handlingskraft, sitt mogna ord, Hvad mest och bäst han är. Gud! Hägna gamla Sverges kust, Som fer sbte rjort, och låt Dessckung och fölk 1 nöd och, lust Endrägtigt följas åt! Europas blickar ärö i närvdrande öven