Aftonbladet – 4 november 1862, sida 2

representerar försoningspolitiken mot påfven — förefaller vid första påseendet såsom en svår olycka för Italien. Vi äro dock böjda för att tro, att den skenbara olyckav, om mitt begagnas, skall visa sig vara ett af sa stärkande medel, som kunde ha gifvils Italien in i dess förslappade och temligen svaga tillstånd af sjukligt beroende af franskt bistånd, Naturligtvis förneka vi ej, att tt näste af reaktionörer och stråtröfvare så nära den neapolitonska gränsen är en gansku stor fara och en oaflåtlig källa till ny reining för konungarikets södra dels halfläka sår. Men det verkliga alternativet ligger j emellan detta getingbos förstöring och d bibehållande, utan emellan dess förring med fara att förhe:rliga en politik cn minisdr, som tagit underdånighet ot Fienkrike till sitt pråk, och dess i ande utan dennaolyc sbringandefara, vinsten af en ständig påminnelse lien, att det måste så tidigt i sin letnud börja att sätta sin tillit till sig sjelf. Sidan sect bläsdande hoppet att hopfoga en uu af Rom af-kurna föreningstråden mellan rorden och södern ändtligen blifvit definitivt sviket åtminstone medelst franskt ädelmod eller rättvisa, är Italien slutligen i i att lugnt öfverväga, huru det skall x största vinst af hvad det redan förig och huru det snarast må ernå sna må!, efter hvilket det så inge suckat. Låtom oss således noga öfänka, hvilka de sannskyldiga hindren det nationelia syftemålets väg, och a deref er delta Ratezzis fulikomliga misslyckande på bästa sätt må undänrödjas.