Aftonbladet – 1 november 1862, sida 3

vallar i arkadisk enkelhet socknens boskap på en blommigäng, vattnad af en bäck, som slingrar sig öfver den, lik ett band, flätadt a! blåklint, och märker ej de ränker, som smidas af en dräng, som småningom lismat sig till en rättareplats på gården och ej fikar efter något mindre än Jacobas hand och med den det rika arfvet efter de båda gamla. Den ärelystna drängens planer stranda på upptäckten af den vanvördnad, hvarmed han bemöter sin fattiga mor; och den blygsamma, genom sin medtäflares ränker aflägs nade gossens tyst, men trofasta kärlek yppas genom de vissnade bladen af en krans, som den unga flickan en gång flätat för hans föräldrars graf och den han troget gömt. En händelse sammanförde de unga, och de båda gamla önska sig till sistone ingen bättre måg, än ynglingen, som mot sina föräldrar betett sig såsom den bäste son. Det unga, äkta paret blir naturligtvis obeskrifligt lyckligt, och för bokens onda demon återstår, efter förintandet af hans högfärdiga planer, ingenting annat, än att i den fixa iden, alt han vore Gud fader sjelf, söka en er-ättning för de ramlade förhoppningarne på timlig rikedom. Denna lilla roman är hållen i en mot ämnets enkelhet svarande stil, fri från allt eftektsökeri, bildståt och alla dekorationsmålningar och dessa snusförnuftiga reflexioner, hvarmed t. ex. Auerbachs byhistorier sluta, der det landiliga hvardsgslifvet uppträder i all sip enkelhet, men ock med sina mindre estetiska bihang, som nog mycket erinra om hus och drängstuga. I denna skidring deremot möter oss samma landtlifvets enkelhet, men den är klädd i helgdagsdrägt: allt är fejadt oah pyntadt: med söndagskläderna äro ock söndagstankarne framtagna. Sabbatsron hvilar öfver nejden: mera melodisk är foglarnes sång, ljufligare blom mornas doft, klarare solens jjus, och dock äro de handlande personerna samma hvar: lagsmenniskor, deras görande och låtande stämpladt af samma landtliga enfald, samma okonstlade sätt att uttrycka tankar och känslor. Härdeles lycklig är författaren, då han med bredare pensel skildrar någon större olkfest, ett skyttgille, en lekstuga, ett brölop; genom dessa skildringar, utmärkta för iskådlighet, lefvande sanning och sprittande numor förhöjes betydligt det angenäma in rycket af natursanning, som genomgår det rela. En behaglig anda af sedlig renhet itmärker arbetet, som äfven för den väl vårdade öfversättningen förtjenar rekommenleras. B.