Aftonbladet – 1 november 1862, sida 2

hade ännw icke förklingat. ur deras öron, då de återkommo till sitt hems Och innan de varit inne fem minuter körde vagnen upp till dörren; Ännu en minut mer, och det tillfälle, som: Magdalen och kaptenen afvaktat, inträffade — tillfället att för sista gången tala: mellan fyra ögon. Hon bibehöli ännu sin kalia och isiga beslutsamhet; hon tycktes nu :afva frigjort sig från den fruktan, som en gång beherrskade henne, frigjort sig från de förebråelser, söm en gång möarterade hennes själ. Med lugn hand gaf hon. honom de utlofvade penningarne:; Lugnt blickade hon för sista gången på honom. Jag är icke klandervärd?, hviskade han ifrigt, jag Har endast gjort hvad ni fordrade.? Hon böjde sitt hufvud; lutade det vänligt mot. honom och. tillät henom trycka sina läppar mot hennes panna. Tag er i.akt, sade han. Mina sista ord äro: för Guds skull akta er sedån jag lemnat er!? Hon vände sig leende från honom och sade några alskedsord till hans hustru. Mrs Wragge uppbjöd alla sina krafter att modigt bära sin förlust — förlusten af emvän, hvars sällskap likt ett himmelskt ljus förskönat hennes lefnads mörka stig. ?Ni har visat mig mycken godhet, min älskade; jag tackar er tusenfäåldt, jag tackar. er af allt mitt bjerta.? Hon kunde icke säga mera; utbrytande i tårar omfamnade hon Magdälen så som hennes moder skulle tryckt henne i sina armar, om hon upplefvat denna förfärliga dag. Jag är förfärad för er skull!? utropade den arma varelsen med klagande röst. Ack, min älskade, jag är djupt oroad för ert öde.? Mågdalen frigjorde sig häftigt, kysste henne och skyndade, ur rummet Dessa uttryck af oförställd tacksamhet, dessa utrop af innerlig kärlek, uppskakade henne häftigare än någoating kunnat åstad