Aftonbladet – 31 oktober 1862, sida 2

Magdalen log och tecknade åt honom att åter taga plats i stolen. Jag vet ett ni bedragit mig4, svarade hon lugnt. Ni utöfvade ju endast ert yrke, kapten Wragge. Jag väntade det redan då jag ingick bolag med er. Jag beklagade mig icke då, och gör det inte nu heller. Om de penhingar ni tagit kunna ersätta allt det besvär jag gjort er, så må ni hjertans gerha behålla dem. Vill ni gifva mig er hand derpå?4 frågade kaptenen med en tvekan och tafatthet, som gjorde ett skarpt afbrott mot hans vanliga tvärsäkra sätt. : Magdalen räckte honom sin hand och han tryckte den hårdt i sin. Ni är en besynnerlig flicka, sade han, i det han försökte antaga en obesvärad ton. Ni bar ett inflytande öfver mig, som jag knappast kan förklara. Jag är fill hälften obeslutsam om jag skall taga edra pengar, och likväl behöfver ni dem ju icke, gör ni det?4 Han gjorde ett uppehåll. Jag önskade nästan, fortfor han, att jag icke hade råkat er på Yorks vallar. Det är numera för sent att önska någonting i den vägen, kapten Wragge. Säg icke något mera. Ni skulle endast bedröfva mig — tala icke vidare derom. Vi hafva andra ämnen, som. taga vår tid i anspråk. Hvad var det för varningsord ni skulle tillhviska mig mellan fyra ögon?4 Kaptenen började åter mäta golfvet med stora steg och återvann småningom sin vaniga hållning. Derefter framtog han mrs Lesounts bref till hennes husbonde ur sin plånok och lemnade. detsamma till Magdalen. Der är brefvet, som skulle hafva störat oss om det någonsin kommit fram till in bestämmelseort, sade han. Läs det