Aftonbladet – 30 oktober 1862, sida 2

Om långsamheten i lagskippingen. Ur justitieombudsmannens embetsherältelse till riksdagen år 1862. Ibland vår lagskipnings ofullkomligheter är icke någon så mycket öfverklagad och med så stora skäl öfverklagad, som långsamheten. ; För att grundligt böta detta onda finnes, enligt en temligen allmän ölfvertygelse, icke annan utväg än en genomgripande förändring i domstolarnes organisation och arbetsordning samt, till någon del, irättegångssältet. En sådan förändribg skall, hoppas man, föremålet för iagstliftarnes allvarliga oden, sedan numera icke obetydliga rbältringar blivit införda i lagstiftningens öfriga g r, i hvilka, utom hvad redan är uträttadt, rikets der snart torde få emottaga omfattande förslag, såsom till brottmålslag, sjölag, kriaslag m, m. I den processaela rätten finnas. Ock betydliga förarbeten redan färdiga, men hvilka, i anseende till de skiljaktiga menir ö i vä sentliga punkter före arbetning samt dere! till verkställighet, enär nämnda skiljak ga grunder, hvilka af vinna bifall och antagas, dock hvar för sig ingripa djupt i nuvarande förhållanden och pål essas OMgestaltande i många afscenden. Från mig bör ej nu väntas något omdöme om företrädet. af ett visst förslag, men, hvad jag fioner mig manad att förorda, är rättvis uppmärksamhet på alla de särskilda förslagen och framstälda åsigterna i dettå vigtiga ämne, på det att dervid icke må förbises de, som blitvit i dessa embetsberättelser af mina företrädare uttaläde, synnerligast i berättelsen till 1859 års riksdrg. Ianan dessa mera omfattande förbättringar kunna genomföras, kommer cemellertid sannolikt en längre tidrymd att förflyta. Att derunder och i förväntan på donna allmännare Omskapning af det bristfälliga i rättegångssättet lemna. ovidrörda ofallkomligheter och till missbruk ledande föreskrifter, då dessa kunna undanrödjas, utan rubbnin af det bestående hela, vore välen tadelvär sorglöshet. Jag har derföre ansett, att hvad under tiden ken göras, för att i någon mån befordra rättskipningens regelbundna skyndsamhet, icke bör lemnas oförsökt. I sådan afsigt tillåter jag mig att till en början åter upptaga hvad min företrädare i den vid sistförflutna riksdag afgilua embetsberättelsen (sid. 177) erinrade derom, att föreskrifteraa i 24 kap. 5 rättegångsbalken,.att i rådstufvurätt parterne böra vid middagstimma dagen förut stämmas genom anslag å rättens dörr att dom å tid föresattan afhöraX, ganska ofta ieda till onödgt dröjsmål med rättegångens afgörande. fin föreslog att nämnda stadganden borde ändras till likhet med dem, som gälla för unter domstolarne på landet, och att derjemte skulle föreskrifvas, att rådstufvurätt icke må med doms utgifvande dröja längre äs tre, högst, sex veckor ifrån. den dag parie öfverlemnat saken till afgörande. Ev städe uppmärksamheten på den bespari eljest illa använd tid, som vunnes å