Aftonbladet – 29 oktober 1862, sida 2

Men hvilken slump? Hatvet gaf henne en id. Halft dolda af morgonens töcken såg hon en liten flotta af kustfartyg långsamt närma sig, alla fartygen f ljande samma lopp för att draga fördel af floden. Om en halftimme — kanske förr — skue denna flotta halva passerat hennes fönster... Visaren på hennes klocka pekade på fyra. Honsatte sig vid fönstret, så att hon vände ryggen åt den sidar, hvarifrån fartygen kommo, med opiiflaskan på fönsterposten och klockan i sitt knä. Under nästa halftimme beslöt hon att sitta så och räkna fartygen, allt efter som de kommo. Om inom denna tid ett jemt antal passerade, så var detta ett tecken till hf. Omantalet blef udda, så skulle slutet blifva död. Med detta fattade beslut lutade hon sitt hufvud emot fönstretoch afvaktade skeppen. Det första kom, högt, mörkt och syntes så nära i dimman, ljudlöst framskridande öfver det stilla hafvet. Ett litet uppehåll, och det andra kom, tätt åtföljdt af det tredje. Åter ett uppehåll, längre. och längre, och ingenting hände. Hon såg på klockun. Tolf minuter och tre fartyg. Tre. Det fjerde kom, långsammare än de öfriga, större, längre bort i töcknet än de öfria. Ett uppehåll följde nu åter; ettlångt uppehåll. Så kom nästa skepp, det största, det mörkaste af alla. Fem. Det nästa udda talet — Fem. Hon såg åter på klockan. Nitton minuter och fem skepp. Tjugo minuter. Tjugoen, två, tre — och ej det sjelte skeppet. Tjugofyra, det sjette kom, Tjugutem, tjugosex, tjugosju, tjugoåtta, och nästa udda nummer, det olycksbådande sjutalet, halkade fram i hennesåsyn. Två minuter qvar af halftimmen, . Och sju skepp. (Forte.)