Aftonbladet – 29 oktober 1862, sida 2

kande fiende, döden. Hvarje känsla af lil reste sig med makt emot den förstörel se som hon af fri vilja hade för afsigt att tillfoga sig sjelf. Hon hejdade sig för andra gången, och mot sin vilja hejdade hon sig. Der stod hon i den herrliga utvecklingen af ungdom och helsa — der stod hou bäfvande vid gränsen af sin jordiska tillvaro, och naturen, alltid trogen sitt heliga värf, kämpade till det yttersta för hennes frälsning. Intet ord undföll hennes läppar. Kinderna hade en djup rodnad; hon andades hastigt och djupt. Med giftet i sin hårdt slutna hand, med en känsla af att hon nästa minut skulle kunna svimma, gick hon till fönstret och drog undan gardinerna. Den nya dagen hade kommit. Ljusetströmmade in öfver henne från österns himmel, Hon såg hafvet långsamt och tyst höja och sänka sig i det töckniga lugnet; hon kände morgonens friska flägt andas öfver hennes ansigte. Henve: styrka återvände; hennes tankekraft blef åter redigare. Vid åsynen af hafvet påminde hon sig sin promenad på gården den föregående aftonen och den gestalt som hennes förvirrade fantasi hade framkallat i den mörka rymden. I sina tankar såg hon nu åter samma föreställning : mördaren, som kastade knifven upp i luften och satte den qvinnas lif, som hade öfvergifvit honom på spel af en fallande knifspets. Den förderlli a smittan af den fasansvärda vidskepelsen fick makt öfver henne lika hastigt som dagsljuset hade strömmat in öfver henne. Möjligheten att räddas från sin qvalfulla tvekan, som den tycktes lofva henne, uppväckte hennes sista sinnesstyrka. Hon beslöt att göra slut på striden inom sig genom att låta slumpen afgöra om lif och död.