Aftonbladet – 29 oktober 1862, sida 2

hvila der en stund och stod stilla samt betraktade den. Döden! sade hon. I denna droppe är då Döden! Då dessa ord undföllo henne, fattades hon af en outsäglig fasa. Hon gick öfver golfvet med vacklande steg; en svindel fattade henne; hon kände en qväfvande smärta i hjertat. Hon grep efter bordet, för att hålla sig uppe. Det svaga ljudet af flaskan, då den oskadad föll ur hennes -domnade hand och ruliade ned på bordet samt stötte mot någon toilettpjes, :kändes i beunes hufvud liksom hugget af en knif. Hennes egen röst, då hon sakta hviskande uttalade det enda ordet: Döden, brusade för hennes öron som stormvinden. Hon stapplade bort till sängen, satte sio på golfvet och lutade sitt hufvud mot bädden. 40, mitt lif, mitt lif!s tänkte hon. Hvad är det väl värdt, för att jag sålunda skall hålla mig fast dervid?? n stund förgick och hon kände sig åter starkare. Hon höjde sig upp, på knä, och dolde ansigtet emot täcket. Hon försökte att bedja, att bedja om förlåtelse för att hon sökte en tillflykt i döden. Vansinniga ord frambröto från hennes EppAr — ord, som skulle hefva höjt sig till skrik, om hon icke hade qväft dem emot sängkläderna. Hon sprang upp; förtviflan gaf henne styrka, förtviflan gaf henne ett ursinnigt hat emot sig sjelf. Inom en sekund var hon vid bordet; — den nästa var giftet åter i hennes hand. Hon vred om korken och lyfte flaskan till munnen. Då det kalla glaset vidrörde hennes läpan brusade hennes starka ungdomliga lifsraft igenom hela hennes varelse och kämpade med ursinnig kraft Gemot sin annal