Aftonbladet – 28 oktober 1862, sida 3

drade, dess DISKOPar annu ICKE BJOrt 81g Uliiredsställande begrepp om hvad en kyrka är; frågar var framdragen till diskussion vid förr omnämnd: prestdisputation, i hvilken h. h. biskopen del tog, men resultatet lemnade den i samma tjocks dimma, som den befanns. Mag. Lundborg ji Stockholm har också yttrat att begreppet kyrk: behöfver också mycket redas i vårt land. Församlingen vill icke citera dessa förhållanden af någon åstundan att reformera statskyr kan, utan endast att derigenom bevisa, huru orimligt och omöjligt att begära af en Kristi för samling att ställa sig under dess välde, eller anse den som auktoritet, hvarföre skall vidare afläggas några bevis. Vilkoret för alt blifva emoltagen vid nattyar: den har bestått, och består mestadels ännu 12 utanläsningen af Lindblomska katekesen, hvilket vilkor drifvit många till svagsinthet och till och med sjelfmord, och uti konsten att kunna denna bok utantill har hela kristendomskunska pen bestått, och angående denna.bok säger nu biskop Björck i en nyligen insänd artikel till Handelstidningen, att man der t. ex. icke en. sång får veta, hvad som menas med rättfärdig görelse, ehuru läran derom är medelpunkten i vår kyrkas bekännelse, icke heller hvad som förstås med salighetens grund, medel och ordning m. m. Det är onödigt att kommentera öfver ett så: dant förhållande, men man kan likväl icke undra på att nu aflidne kyrkoherde Hammar (er älsklig man som verkat af alla krafter för religionsfrihet), skulle yttra vid ett offentligt möte i Wanneberga den i Juli 1861 om samma kateches, att den troddes aldrig ha visat hvarken unga eller gamla till en lefvande kristendomsvg (se Öresunds-Posten d. 22 Juli 1861): vidare huru mycket biblisk grund statskyrkan eger till sitt försvär såsom sådan, bevisas bäst derigenom att de enda två texter, som h. h. biskop Björck i sin Pastoral-Tidning för 1856 citerar, icke nämna ett ord om någon förbindelse mellan kyrka och stat; de anförda äro Esaias 49: 23 och Upp. Boken 12: 14 (båda profetior). Dr Fjellstedt, i sin kommentarie öfver bibeln. förklarar dem icke heller på sådant sätt, ehuru lika mycket intresserad derför som biskopen, men han säger ord, alldeles motsatsen i sin förklaring efter 14:de versen af sistnämnda kapitel, att En troende församling under alla tider uppehögler Herren sjelf, oaktadt alla förföljelser af verldsmakterna, genom ormens tillställningar. Många prester hafva också yttrat sig emot statskyrkan, anförande att den icke är kristlig. hvarföre de personer, som gå ut ifrån henne. kunde ursäktas om de häruti af hela hjertat in stämde; så sade t. ex. prosten Dillner på ett prestsällskapsmöte 1853: Vår statskyrka är för fallen, är icke en kyrka i sann kristlig mening: vid samma möte yttrade kyrko!erde Hammar. att Vår statskyrka är hindrande för det krist liga lifvet och frihetenX. Dr Fjellstedt säger: cJemföra vi nu vår kyrkas närvarande tillstånd med den apostoliska församlingen, så finna vi att den är långt bortkommen ifrån sitt ursprungliga rena skick, och att en stor genomgripande förändring och förnyelse nödvändigt behöfves: men en sådan ny födelse i kyrkan kan icke ver: kas af menniskomakt. Mag. Borin säger, att statskyrka med Keigionstnäne är ett ondt äfven för det borgerliga samhället; först leder det nemligen till slöhet och sömnaktighet i religiöst hänseende, liksom den är grundad derpå, i det man tagit sin tillflykt till tvånget, då man icke haft fullt förtroende till Guds ord och kraft, vi dare leder det till skrymteri och mened; då der enskilde ser z af lagen och allmänna opivio nen hotad att bli behandlad kärlekslöst och så som en förkastlig varelse, och att se hela sir timliga existens förstörd, om han ie sin: wvifvel, tiger han med dem och blir fill cch med ofta, för att icke svälta ihjäl, för att få ett em bete 0. s. v., en menedare; härpå kände mag Borin af egen erfarenhet manga exempel äfver bland statskyrkans tjenare; detta tvång lede: slutligen till misstroende, osäkerhet och oärlir: het i det allmänna lifvet. Sr gper a pg kunde nämna tvenne andra pre sters yttranden vid samma möte emot statskyr kan, men som de sedan den tiden gått ut u statskyrkan, må de utelemnas; men rörande se paratism vill jag likväl anföra, hvad d:r Berg man, en prest i Skåne, yttrat: Månne icke de svenska statskyrkan vore en separatism ifrån Nya Testamentet, i afseende på författning, sty relse oeh kyrkotukt; en kyrka (säger han), son med tvångsband vill hålla sina lemmar tillsammans, liknar den romerska. Församlingen vill nu åberopa en högt aktac or vitsord om statskyrkan; rådman Hen schen säger, att obehaglig och förvillande ä den förblandning, som ständigt sker mellan de: kongl. svenska statskyrkan och den kristna ky: kan, hvilka äro tvenne mycket olika institutio ner: den förra är en mensklig inrättning oc) härleder sig från Westerås recess 1527, der kristna kyrkan deremot är en stiftelse af Gu: och daterar sig från den dag, då den helig: ande utgöts öfver apostlarne. Den ena upprätt hålles genom kongl. förordningar och riksdags beslut, den andra gen .m den elige andes ledning. Den kristna kan högsta auktoritet i trossaker är Guds ord, dem svenska statskyrkan: deremot den högsta domstolen, ty det är verkligen i justitierevisionens expedition, man omsi der i utslagsväg får veta bvad som är renlärig och irrlärigt, hvad man här i landet har lof oc) icke lof att tro. Hofrättens råder, assessore och adjungerade notarier skola döma öfver ev biskop, huruvida han är reniärigeller ej, och samspråkar man med administrationens orginer, så finner man alt de betrakta Kyrkan sisom ingenting mer eller mindre än ett statsde partement. et är staten sony helt och hålle regerar kyrkan, och det skulle kunna uppst: förhållanden, då statskyrkans tjenare och med lemmar kunde komma; att på et ganska k bart sätt erfara detta. Rädman Henschen sö ger vidare i en ransakning af Hallinska målet att, ehvad utgång detta: mål får, hoppas-docl insändaren att det skall i någon måns bidrags att öppna ögonen på dem, som ännu icke så eller vilja se, alt den s. k. svenska statskyrka är en statsanstalt (institvtio) och icke någor kyrka (ecclesia, congregatio sanctorum) i kristlig mening. Församlingen anser sig härigenom till en bör jan hafva framlagt tillräckliga skäl, hvarföre der icke kan ställa se under de godtyckliga förord ningar, som Göteborgs konsistorium fåtängt för söker att påtvinga medelst verldsliga makten tillhjelp och besvär, och måste derför: ödmjuk utsätta.sig för hvad den högsta domstolen der har att befalla, förlitande sig uppå; att uton den tröst, som tillförsäkras genom Guds ord all dem som oskyldigt lida för Christi skull, då har äfven den trösten att hafva hela Sverge rättsinniga folks och domstolars. sympatier oc! välönskningar, icke tviflande på att tiden snar tillstundar, då svenska folket vill låta höra si röst på riksdagarna medelst representanter sov skola representera dess allmänna välfärd, utar afseende på ståndsintressen, och då den person som skall skrifva Cen kort återblick på syensk: riksdagarna, icke skall hafva anledning att Ii kasom öfver den sista bruka följande ord: Denna riksdag intager nemligen ett ganska framstiende rum i vår riksdagshistoria, äfven med hän seende till nödiga och nyttiga konstitutiva rcformer, dock med undantag för presteståndet, som motsatte sig snart sagåt hvarje föres förbättrine. Då kommer religion att blifva rc