Aftonbladet – 28 oktober 1862, sida 3

församlingen välja annan tid för sin guds tjenst, i någon män förebyggt, ait denn: förstärkes genom nya medlemmar? Tvärtom. det blir derigenom tillfälle för dem, som så önska, alt samma dag bevista både de icke privilegierade och de privilegierade andakts öfningarne, för att, under färskt intryck a begge, kunna jemföra dem med hvarandra. hvilken jemförelse möjligen hos en och an nan skuile kunna utfalla till de sednare: oackdel. Huru man än betraktar ötgärder — af praktisk nytta för kyrkan kan der ingalunda vara, blott till moralisk skada för densamma. Så pass förståndiga bör man tr att äfven hrr konsistorialer äro, att de inset: detta, innan de togo sitt beslut. Det åter. står derför blott att antaga, att konsistori: afsigt med detsamma är att småaktigt tra kassera våra baptister. Att i en sak sådan som denna anföra till sin ursäkt, att man har lagen för sig ä blott att säga, att lagens bokstaf tillåter sådan! trakesseri. Man kan mindre väl bruka äfven den magt, som lagen lägger i dess händer. Anser sig konsistorium genom sin embetsställning ovilkorligt förpligtadt att, äfver mot sin vilja och mot kyrkans sanna intes sen, taga polismagten i anspråk, så står de: med denna åsigt om sin juridiska skyldighet rullkomligt ensamt, ty i andra stift hafve konsistorierna icke, såvidt vi veta, slagit in på den väg som Göteborgs, gentemot exi sterande baptistförsamlingar. Det borde då blifva konsistorii angelägnaste åtgärd att skyndskmeligen petitionera hos regering och ständer att blilva qvilt en så skadlig och obehaglig förpligtelse och dermed äfven den magt, af hvars innehafvandeförpligtelsen skulle bero. Vi hoppas emellertid, att äfven om denna petition uteblifver, regering och ständer snarligen skola försätta konsistoriet i den vackra ställning, att det icke kan använda andra än den kristliga öfvertygelsens sedel. Derpå är nu hög tid. Det gifves ingenting så irreligiöst, ingenting så djef vulskt som förföljelser för religionens skull. har en af den kristna kyrkans äldsta fäder sagt — ord, som nyligen blifvit återupprepade af en form Kristi efterföljare på kongressen i Brissel — ord, som numera återgifva en öfvertygelse hos: hela nationer. äfven den svenska. Intills denna princip blifvit verkliggjord i våra lagar, får den lilla baptistförsamlingen bärstädes vara beredd att allt som oftast stå för Pontius Pilatus eller att få sin församlingssals fönsterrutor sönderslagna af en upp hetsad pöbel, som från våra predikostolar hört baptisterna ständigt sammanställas med de afskydde mormonerna. Den sålunda hemsökta församlingen kan, medan den afvaktar en bättre framtill, trösta sig med anblicken af den blomstrande baptistkyrkan i Storbrittanien, hvars stilta folk betraktar denna kyrka som en ädel gren på protestantismens träd, och som i massor strömmar att höra Storbrittaniens erkändt förste predikant — som är baptist. I samband härmed återgifra vi den skrift, som kaptenen G. W. Schröder på baptist församlingens vägnar till Göteborgs polis: kammare ingifvit. Förutseende konsistorii anklagelse emot baptistförsamlingens medlemmar, har undertecknad, ): på församlingens vägnar, beredt ett skriftligt försvar för deras religiösa ställning i samhället. Konsistorii anklagelse är riktad mot församlingen på grund af en kongl. förordning af 1858. hvilken endast berör medlemmar af den evangeliskt-lutherska kyrkan (se kyrkolagen 1 kap 7 S); men som baptistförsamlingen på det klaraste och tydligaste sätt tillkännagifvit sig såsom en baptistförsamling,; och såsom sådan tillförene I är anklagad af samma konsistorium, så kan för samlingen icke på ett konseqvent sätt upptaga anklagelsen, och derför enhälligt ogillar den som varande utan form och ordning. H. h. biskopen har sjelf erkänt, vid en nyligen hållen prestdisputation, att personer, som antagit en annan lära och förnekat kyrkans grundsatser, skulle icke anses för medlemmar af densamma, ehuru alla ogudaktiga skulle så anses (d. ä. som medlemmar af densamma), således är anklagelsen högst oförenlig med h. h. biskopens egna yttranden. Men EA önskar icke att tillgodogöra sig denna vidrighet, såsom en ursäkt att derigenom undslippa en ransakning inför laga dom stolar med hänseende till dess ställning i samhället, alldenstund åtalet kunde förändras till ett mera formenligt och likalydande med det första och ännu oafgjorda. Församlingen anser att den har, äfven i ettjuridiskt hänseende, full rättighet för sina fordringar att blifva beskyddad af lagen i utöfvandet af sina religiösa åsigter, för hvilket församlingen åberopar sig på regeringsformen den 6 Juni 1809 5 2, der det står: fKonungen bör ingens sam vete tvinga, eller tvinga låta, utan skydda hvar och en, vid en fri utöfning af sin religion, så vidt han dexigenom icke störer samhällets lugn. eller allmän förargelse åstadkommer. I denna 8 finner församlingen fullkomlig rät ighet för religionsfrihet, både enligt bokstafven och andan utaf lagen, men som andra lägar fin nas, alldeles motsägande denna, som är en grund ag, så måste församlingen lemna derhän till kompetenta domare, hvilken lag bör följas. Församlingen gör vidare anspråk för sina for dringar på religionsfrihet, irån tindamålet uta! lagen, sådan den befinnes i dom.-regl: 7:de 13:de, hvilka lyda så: Alla lagar skola vara sålane, att de tjena till det meniga bästa, och derför då lagen blifver skadlig, så är det icke mera en utan olag, och bör afläggas, och vidare i S: Den menige mans bästa är den yppersta lasen, och derför det som finnes den menige man ill nytta vara, det bör hållas för lag, ändock att . beskrifven lag efter orden synes annorlundaälyda. Med afseende på dessa goda reglor att forIra deras tillämplighet på religionsfrihet, åter står endast att vara förvissad om att det är bäst för folket, och detta är redan bevisadt på mångfaldigt sätt, och är solklart för svenska folket, med undantag af presterskapet, ehuru många af lem hafva ifrigt yrkat derpå, alltsedan 1853, då ett möte för religionsfrihet hölls i Stockholm, leri de flesta pres:er, som deltogo i diskussionen, voro religionsfrihetsvänner. Rörande nyttan af religionsfrihet, vill församingen Ste de yttranden af den ädle hr Stråle i Stockholm vid afläggandet af sin poliiska trosbekännelse vid valet af riksdagsman (citation ur Aftonbladet) : i Närmast i ordningen efter representationsfrågan, ville hr Stråle sätta religionsfrihetsfrågan; han skulle såsom riksdagsman anse fören af sina heligaste pligter att verka för en fullständig re