Aftonbladet – 27 oktober 1862, sida 3

rvämnde bonde. ibland klyfva en brödbit samt ägga in något deri, som han på sådant sätt insifvit hästarne, men bonden hade aldrig för kenqvist uppenbarat hvad det var. I Stenqvists em hade merkurium aldrig funnits, åtminstone cke så vidt han visste. För öfrigt bedyrade itenqvist sin oskuld till barnens död, under förJaring, att han alltid haft sina barn kära samt fter bästa förmåga släpat och slitit för dem. Af afhörda vittnen intygades, att Stenqvist är en .ykter och arbetsam karl samt att familjen haft in nödtorftiga bergning. Stenqvist uppgaf att van varit gift tvenne gånger. Den första hustrun rade, enligt hans uppgift, dödt i barna och iade han varit enukling blott ett halft år, då van, såsom orden föllo; omgifte sig med den vär. (pekande på hustrun). Jag minns att det var 1844, ty då var våtåret. Hustru Stenqvist fick härefter företräda. Hon ppgaf sig vara 44 år, medelstor till växten, med nörkt hår och lifliga ögon samt en flytandetunsa. Hennes berättelse från den tid hon gift sig ned Stenqvist var affattad i nästan samma ordaag, som mannens, så att det förekom litet hvar if åhörarne, som om makarne Stenqvist kollationrat sina berättelser Pp förhand med hvarundra. Tillfrågad om hon kände till hvad arsevik eller merkurium var, bedyrade-hon, liksom mannen, att hon derom saknade all kännedom, nen berättade liksom han samma historia om itt hon under sin tjenstetid hos bönder, sett huru de lagt någonting? i brödbitar och gifvit hästarne. era rörd än mannen samt ofta anropande Gud till vittne på sin oskuld i barnens död orade hon mycket om huru kära de varit henne och huru hon blifvit klandrad derföre, att hon för mycket klemat med dem. Hon uppgaf att gossen varit sjuklig, men de andra barnen hade haft god helsa, och Anna Sophia hade varit så morsk och qvick, att modren ofta yttrat, att hon ej länge skulle få behålla henne. Likasom mannen uppgaf hustru Stenqvist, att hon för let mesta var borta om dagarne i arbete, och hade barnens vård varit anförtrodd åt den 14iriga dottern. De afhörda vittnena intygade, itt hustru Stenqvist alltid varit en rask och arbetssam qvinna, Flickan Johanna Maria, som för sin ålder är ovanligt utbildad, fick härefter företräda. Hon förrådde mycken säkerhet och bestämdhet i sitt skick, men hennes utseende, ehuru ej ofördelaktigt, gjorde icke något rätt behagligt intryck. Hon afgaf med samma talförhet, som modren, in berättelse om syskonens död, hvilka hon sade sig sörja mycket, isynnerhet den minsta systern. På fråga om hon sett eller hört talas om arsenik eller merkurium, nekade hon härtill. Bland inkallade personer, hvilka hördes som vittnen, befann sig äfven en lumpsamlare vid namn Larsson, hvilken plägade besöka Stenqvistska familjen och sednast blifvit sedd tillsammans mod mäånnen Stenqvist kort före barnens löd. Larsson uppmanades af ordföranden att utan fruktan sanningsenligt bekänna, om han sålt eller lemnat arsenik till makarne Stenqvist eller någon annan vid Sollentunaholm. TLarsson nekade, sade sig aldrig sett eller hört talas ;m något med det namnet. Ordföranden fäste Larssons uppmärksamhet på, att det är mycket vanligt, att arsenik kringföres i landet af lump-amlare, men Larsson fortfor dock i sitt påstående att han ej visste hvad det var. Han sys-elsatte sig endast med att sälja nålar och band. Bonden Erik Eriksson, hvilken, då han skulle (terstafva vittneseden, visade sig vara mindre edig, kunde ej såsom vittne höras, men fick uppysningsvis ändå afge sin berättelse. Han omalade, : på fråga om han hade sig bekant huruida arsenik funnits i Stenqvists hus, att han fter förra tinget en dag mött Stenqvist på lalugårdsbacken vid Sollentunaholm, dervid Stenivist, visande honom något som han hade i hanten, skulle yttrat: Duger den här satsen ?4 Låt nig se hvad det är, så skall jag säga om det duser, hade Eriksson svarat, ge mig blott ett sryn.4 Det kan jag ej göra, hade Stenqvist :enmält, ty det är söndergnuggadt. Vidare ade Eriksson frågat hvad det dugde till, hvarvå Stenqvist svarat: det duger för kräkningar. )erpå hade de åtskilts och Stenqvist ingätt i idugården. Domaren sporde nu Eriksson, hvilen, såsom vi omnämnt, Gå var nykter. -om det ar sannt hvad han sagt, hvarpå Eriksson genälde: hade jag icke förut omtalat det för rätarn vid Sollentunaholm, som sedan berättat det sir länsman, så vore jag ej här nu:nådig lagnan,X Ordföranden tillsade Eriksson att han ill nästa rättegångsdag skulle komma tillstädes för att då gå vittneseden. ; Hörd öfver Erikssons uppgift bestred Stenqvist tt ha haft nägot sådant språk med Eriksson, aen denne påstod att en dräng vid Sollentuna wolm skulle afhört samtalet. Tillfrågad om Stenjvist icke heller haft något i handen, som han isat Eriksson, framtog Stenqvist ur fickan ett sapper, som uppgafs innehålla sönderstött salt ;ch ingefära, hvarmed han ibland ingned kreaurens tänder, och som han uppgaf vara samma vaket han möjligen visat Eriksson. Flera andra vittnen hafva i målet blifvit hörda, tan att kunna lemna någon ledning till belyande af denna mörka sak. Ransakningen uppköts till nästa ting. —G teborg d. 25 Okt. I går och i förgår am räffade den mera ovanliga händelsen att en hel oman ur hvardagslifvet — en äkta veritabel ronan med thy åtföljande uppfriskande scener af örsmådd kärlek, h:t, helvetesmaskin 0. 8. v. — tgjorde föremål för poliskammareus handläggning. jelten i denna roman heter A, V. Andersson. ljeltinnan är — bra mycket emot sin vilja, det nåste erkännas — en jungfru Hanna Dahlström. tjelven håller kryddoch diversehandel i Haga. )mgifven af Indiens kostligaste specerier insåg ran dock, att kärleken är jordens bästa krydda, ;ch kände djupt behofvet af.en diversion i sitt ngkarlslif. Då en man hyser dylika känslor ir hans timma slagen. Ödet förde honom i Janna Dahlströms närhet: han kom, han såg och han — besegrades. Der är nu eit år sedan vår hjelte led detta -rotiska nederlag. Vi veta Sä huru han betedde sig som förälskad; men enligt hvad han i ett bref, som han-i februari tillskref Hanna Dahlström och hvilket nu blifvit inlemnadt i poliskammaren, förklarar, skulle han varit färdig att så i döden för henne — ifalldet kommit ifråga. Men det kom aldrig i fråga, och vår hjelte för stod ej heller att på annat sätt göra sig älskad af föremålet. Han var lava, och hon var isFör att göra slut på saken, förklarade Hanna Dahlstrim slutligen för den allt efterhängsnare älskaren, att han ej hade något att hoppas och att han Bldrig skulle vinna hennes genkärlek : err Anderssons trånad Ej målet skall nå — såsom Stagnelius skulle sagt. Men vär hjeltes låga kunie ej släckas, den kunde blott förvandlas till hatets eld. Och så blef det En dag infann sig hr Andersson hos Hanna Dahlström och begärde ett samtal. Han bad henne då bland annat akta sig just för lenna öfvergång från kärlek till hat. Men hon brydde sig föga derom, ty hon kunde sej ana fill att så vulkaniska passioner sjödo inom hr Anderssons bröst: Hon hörde ej sedermera talas om den förskjutne älskaren förrän natten emellan julaftoen och juldagen förlidet år, då hon väcktes af ett starkt bultande vå dörren till sitt rum HFör