Aftonbladet – 27 oktober 1862, sida 2

SETT MSN SNF NAR SSRIS RAT SSA PEE Bbb UCUTCHILFR på en enropeisk kongress kunna säga: äDer ser pi nu, det fions icke någon öfverensstämmelse mellan norra och södra Todiene Folkbeslutet var en illusion, emedan de Begge Sicilierna. framför allt vilja ha en egen regering. Må de derföre regeras af en furste, hvilken som belst, en Bonaparte, en Murat, en Koburg, en Leuchtenbert, ja äfven en Bourbon, endast att det icke blir Vietor Emanuel. Hvad vilja då dessa italienare? — Sjelfständighet? Den ha de ju redan. Italien är ju fritt från Alperna ända till Adriatiska hafvet.4 — Så skulle Napoleon III tala, och Europas makter, de stora i och de små, skulle, somliga af afundsjuka, andra af farhåga för vår kommande storhet, med bifall helsa hans ord. Och sålunda finge man ånyo ett deladt Italien, sålunda bragtes till verkstållighet förslaget om en italiensk konfederation, hvilket 1859 var och alltid skall förblifva Napoleon III:s älsklingstanke. Ty han vill icke ha ett österrikiskt Italien, icke ett engelskt, icke elt spanskt, icke ettryskt, icke ett italienskt, emedan han vill ha ett franskt Italien. Så tänker sig en Bonaparte vårt oberoende, så och icke annorlunda. Ett ständigt minderärigt Italien under franskt förmynderskap; detta är vår bundsförvandts intresse, och det är sålunda ej svårt att utleta syftet af hans politik... En konfederation, bestående af tre vll fyra små stater under ordförandeskap af Roms konung, skulle vara medlet till uppuåendet af detta syfte. 1) Hvad bör nu under sådana förhållanden Italiens politik blifva? Jo att tvinga Napoleoniden att utrymma Kyrkostaten. Men huru kunna lyckas deruti? Derigenom att man försätter honom i en olozisk ställning. Af nöden är, att konungens regering må, under iakttagande af all möjlig uppmärksamhet emot Frankrike, icke förhindra, utan befordra de populära demonstrationerna emot den franska politiken. Och när Napoleon III då säger till oss: lägg en tygel på revolutionsandan, så skola vi svara honom: sådant är för oss omöjligt förr än romerska frågan blifvit löst enligt våra önskningar. Vi beklaga detta för egen skull, Frankrikes kejsare, emedan den revolution, som nu i Italien endast är en nationalitetens suck, skulle kunnå, sedan den passerat Alperna, förvandlas till ett frihetens rytande, hvilket innebure en allvarsam våda för er person och er dynasti. Doktrinärerna ha till tänkespråk: Under den nuvarande ställningen inom Italien är entusiasmen någonting onyttigt, ja skadligt. Härtill svarar jag: Om i närvarande stund ingen entusiasm funnes, då kunde lämpligbeten af alt framkalla en sådan bli föremål för diskussion; men nu är entusiasmen redan för handen. I detta ögonblick är revolutionen ett faktum, ett förfärligt faktum, som utvecklar sig midtför våra ögon, och vi måste emottaga detsamma med eller mot vår vilja. När saken nu så förhåller sig, vore det då ej bättre att leda revolutionen, i det man satte sig i spetsen för densamma än att löpa fara att eländigt låta sig deraf öfverflyglas och lemna den i händerna på personer, som skulle kunna missbruka densamma? Och vi ega ett osvikligt medel att sätta oss i spetsen för revolutionen. Det består deri att regeringen gåfve efter för allmänna opinionens mäktiga stämma och närmade sig Garibaldi. Garibaldi är konungens man! Det var han, som år 1860, gifvande nådestöten åt den piemontesiska politiken, hvilken i åratal bade varit grefve Cavours politik, till Victor Emanuels rike lade 10 millioner itatjenare med följande programm: Vi vilja ha ett Italien, förenadt och odelbart under savojiska husets konstitutionella spira. Och sålunda gjorde han republiken för närvarande till en omöjlighet på samma gång som han befästade friheten. Garibaldi har ej heller 1862 bytt om fana. Han vill ännu ha ett Italien, förenadt och odelbart med Vietor Emanuel i spetsen. Och det var omsluten af denna fana, som han föll vid Aspromonte. Garibaldi vill sålunda detsamma som vi vilja, men hvad Josef Mazzini icke vill och aldrig kommer att vilja. De ljuga med berådt mod, hvilka påstå att Garibaldi är en mazzinian. Garibaldi är folkets man! Och detta bör ej förvåna. Hos honom är allt poesi: det sköna ansigtet, der på en gång Kristustypen och Iejonets står tecknad; den fantastiska drägten; det korta och kraftfulla ordet och handlingen, hastig som ljungelden. Midt i detta nittonde ärhundrade egde han ill sitt förfogande tvenne konungarikens skater, och han är fattig. Lika stolt öfver sitt irmod som en Rotschild öfver sina millioaer har han han höjt sig till en moralisk storhet, måhända utan exempel i häfderna. 3tor i Rom, i Varese, vid Marsala, vid Catatafimi, vid Melazzo och på Volturnos strand, ir han dock ännu större vid Aspromonte seh alltid lika blygsam. Historien skall en lag omtala, att det endast var fosterlandskärleken, som förmådde besegra Garibaldi, honom den ända tills den 29 Augusti oöfvervinnerlige. Han kämpade icke då han öll: han ropade till sina frivilliga: Skjuten eke på konungens soldater, de äro italienare. Och så träffades han af en italiensk kula! Det tilläts mig att besöka honom, och jag, soar hade sett honom som diktator i Neapel, I 1) Dessa och flera andra ider, utvecklade detta I bref, meddelade jag skriftligen i December sist