Aftonbladet – 27 oktober 1862, sida 2

SL VE WIRRENSR ITE END Al VAT i italienska politiken. . Cm den franska politiken och den i Bref ifrån Georg Pallavicino tillsenatern grefro Linati, Turin 1862, i Den lilla skrift, som bär denna titel och som benäget blifvit oss från Turin tillsänd, : meddela vi här i dess helhet. såsom varanft i hög grad förtjent af uppmärksamhet, såväl för de vigtiga ämnen den behandlar, lsom för den synpunkt, hvarur dessa upp: fattats, och den man, ur hvars penna den I flutit. Den vigt och omätliga inflytelse franI ska politiken i våra dagar eger är nogsamt i bekant för hvar och en, som tagit någon I kännedom om tidens större frågor. Det syjnes nästan, som om man snart på hela Europa finge tillämpa den träffande, ehuru nå; got groteska bild, som nyligen i en fransk ji tidskrift begagnades för att beteckna Frank rikes ställning till sin nuvarande sjelfherrieskare. Det förliknades nemligen vid en uppmärksam hund, som ur sin herres blickar och miner söker utleta det för sig glädjande eller oroväckande i hans beslut. Ett sådant ängsligt akterfvande har på den sednare tii den, isynnerhet för Italien, utgjort den förödi mjukanda uppgift, som synes varit detta at naturen så rikt utrustade land beredd. I förevarande skrift uppmanas Italiens folk och regering med bindande argumenter och i kraftfulla ordalag att bryta detta tryckande beroende och sålunda åt den italienska frågan gifva den enda fullt tillfredsställande lösningen. Brefvets författare är en af Italiens äldsta och mest bepröfvade patrioter, den i många år uti ett österrikiskt statsfängelse för sitt lands sak försmäktande, men sedermera i Garibaldis triumfer deltagande, nuvarande senatorn markis Pallavicino. Högtvärderade vän och embetsbroder! Såradt är lejonet från Caprera, såradt och slaget i bojor. Men icke sårad, icke slagen i bojor är den princip han representerar. Man slår ej i bojor principer liksom menniskor. Man dödar icke den italienska revo lutionen. Det var bon, som genom Guds råd gaf iniatiativet till vårt befrielseverk, och det är hon, som måste fullborda detta verk genom att gifva Itslien Rom och Venedig. Till Rom skola vi i alla händelser komma. Napoleon Ill önskar göra ett slut på den romerska ockupationen; han säger det oeh upprepar det för alla.? — Så ljuder den utnötta visa, hvarmed våra doktrinärer söka insöfva oss. Och de tro sjelfva fullt och fast på diplomatien. Jag tillstår att jag icke eger denna tro. Ett förenadt och sålunda starkt Italien skulle ej längre ha behof af Frankrike. Det skulle handla på egen hand och kunde till och med vid vissa tillfällen uppoffra Frankrikes intressen för Italiens. Vi kunna alltså, utan fruktan att misstaga oss, säga: Fransmännens kejsare vill ej, kan ej vilja Itåliens enhet. Men å andra sidan kan ej fransmännens kejsare öppet sätta sig emot Italiens enhet, utan att motsäga de högtidligaste handlingar i sitt politiska lif, utan att förlora detta förtrollande sken, hvaraf han omgifves derföre att han tros vara de förtryckta nationaliteternas förkämpe. Och derföre kommer franske kejsaren för att bemantla sina planer icke att bruka väld, utan list; han skall emot oss utföra icke lejonets utan räfvens roll. Så länge som Frankrikes soldater hälla Rom besatt är Italiens organisering och beväpning en ren omöjlighet. Huru skulle man väl kunna sätta i verket ett allmänt uppbåd till vapen, huru på fasta grund valar ordna förvaltningen och lagskipningen, huru bringa finanserna i ordning inom dessa provinser, der den romerska propagandan under en fransk generals beskydd oupphörligt lägger hinder i vägen för Italiens regering — der det politiska stråtröf veriet förstör befolkningens sedlighet, utmattar armån, förhindrar skatternas ordentliga upptagande, (illstoppar nationalrikedomens källor och försätter landet uti den mest beklagansvärda anarki? Utan Rom skola vi aldrig få på benen de 300.000 soldater, som vi behölva för att med egna krafter intaga den österrikiska :ästoniogsfyrkanten. Napoleon vet detta; och och det är just derföre som han fortfar med att hålla Rom besatt. Vi kunna sörja och äfven harmas häröfver: men det kan ej väcka vår förvåning. Napoleon lil, fransmännens kejsare, måste naturligtvis följa en iransk politik; och han tager derföre sina mått och steg så, att det nya riket, städse svagt och vanmäktigt, må i händelse af krig ivingas att ännu en gång anropa Frankrike ;m hjelp. Men just häruti ligger för osden yttersta tara. Om ännu en gångt — sace grefve Cavour till mig — 150.000 fransmän stiga ved från Alperna till Italien :arväl då med ltaliens sjelfständighet! Med Frankrikes bistånd skulle det ej bli 83 synnerligt svårt att frigöra venetianarnt rän det österrikiska oket. Men tror vi väl lå att franske kejsaren skulle återgifva Vesetien till italienska folket? Jag tror det cke. Jag trer snarare att han skulle skänsa Venetien likasom förut Lombardiet åt :nungen, sin anlörvandt, men fordrande en -rsättning, icke i Sardinien, hvartill Eng :and aldrig skulle samtycka, utan i de södra srovinsernas uppoffrande. Och då Napoeon III, understödjande i Rom det reaktiovära partiet. nu söker göra för oss de södra