Aftonbladet – 24 oktober 1862, sida 3

Westermark höll honom fast, allt undet upptepade skällsord 3 majorens sida, hvarpå Gustafsson svarade i samma ton, dock utan att bära hand på majoren. Derjemte har Gustafsson genom afhörda vittnen styrkt, att han en längre tid, till följe af misshandlingen, varit oförmögen till arbete samt att.han haft sår å hufvudet och ena handen. Å majorens sida har, angående uppträdet den 28 Oktober, blifvit åberopad en vittnesattest af förenämnde kapten Westermark, som framställer saken. i helt annat ljus. Mot Westermarks hörande har Gustafsson anfört jäf i den grund att Westermark. deltagit i. den af majoren begågna misshandel samt yrkat målets afgörande, utan afseende på Westermarks vittnesattest. Westermark har icke heller oaktadt förnyade viten, inställt sig hos rätten, så att upplyst blifvit på hvad sätt hans vittnesintyg tillkommit. Angående uppträdet den 29 Oktober, då Gustafsson återkom till Skansen, har majoren åberopat ett af honom sjelf skrifvet vittnesintyg, unlertecknadt af statkarlen Wirström. Vid sista rättegångstillfället hördes Wirström mundtligen, Iå intrycket af vittnesattesten och af vittnets nuntliga utsago blef helt olika. Vittnet Wirström berättade Den 29 Oktober rade Gustafsson kommit i stallsdörren vid Skansen och frågat efter Jernström (densamma som Gustafsson dagen förut skulle afhemta, men måst ivarlemna). Gustafsson hade haft en gärdessårdsstör i handen. Majoren, som var i stallet, nade då rusat ut och frågat Gustafsson hvad han ville, hvartill Gustafsson svarade att han ville: ala med Jernström. Hvad skall du med den: ler stören, som du har i han ten? hade Stjernsvärd vidare frågat, hvarpå Gustafsson genmält: tJo, om du misshandlar mig i dag som i går. skall jag ha den att försvara mig med och slå tig i skallen. Majoren hade derefter utfarit i ,qvädinsord mot Gustafsson, kallat honom tjufstryker, rackare och karnalje samt hotat att sätta nonom på Långholmen. Gustafsson hade svarat honom 1 samma ton, såsom: långholmare det tan du vara sjelf, din kruka o. s. v. Majoren hade nu befallt Wirström att gå upp på rummet fter majorens bössa, hvilket Wirström . gjort. avarefter han lemnat majoren bössan, då Gustafsson aflägsnade sig. Wirström intygade at Gustafsson blifvit illa slagen dagen förut af majoren. Gustafsson bestred Wirströms utsago i så måt10, att han ej hade sagt att han skulle slå majoren i skallen. För öfrigt bestred han helt och hållet majorens påstående, att han kommit lit för att våldföra sig å majoren. Hans ärende hade varit att få tala vid Jernström. Att han hade haft stören i hand, härledde sig dels deraf itt han behöfde den att stödja sig på, emedan han dagen förut. blifvit så illa slagen att han knappt kunde gå, dels ock deraf-att han fruktade att åter blifva misshandlad, hvarföre han såsom försvarsvapen beväpnat sig med s.ören. Gustafsson sade sig nu vilja ha slut på rät.egången, bestred vidare uppskof för kapten Westermarks hörande samt yrkade laga ansvar å majoren enligt den strängaste bestämmelse, som finnes stadgad uti 14 i ng förordningen af den 29 Januari 1861, angående mord, dråp och annan misshandel, samt derjemte ansvar å majoren derföre att denne falskeligen angifvit Gustafsson för hemgång, hvilket han ej gittat styrka. Tillika yrkade Gustafsson ersättning för sveda och värk samt för hafda rättegångskostnader med 250 rdr rmt. Ordföranden tillkän nagaf att utslag skulle meddelas vid tingets slut. Angående de å majorens sida utfärdade vittnesattesterna, intygades af de deröfver hörda personer att majoren i detta, liksom i det här ofvan refererade Almqvistska målet, sjelf skritvit attesterna. Gustafsson hade till rättegångsbiträde magister C. UC. A. JÖbERR och å majorens sida uppträdde magister N. R. Munk at Rosenschöld såsom ombud.