Aftonbladet – 21 oktober 1862, sida 2

gamle araben sluter häraf till att musslorna vid Serendib måste ha utvandrat till Sofala Doktor Keelart har sedan år 1857 anstäl.: undersökningar, som äro af stort intresse. I motsats till den traditionella tron, att musslorna icke egde frivillig rörelseförmåga och säledes icke kunde lemna den plats, der de en gång befunno sig, bevisade denne natur forskare att de ej blott ha rörelseförmåga, utan äfven måste anlita denna för att söka föda eller aflägsna sig från orenliga trakter. Upptäckten af detta så vigtiga förhållande förklarar musslornas tillfälliga försvinnande och ingifver, i förening med den ytterligare upptäckten att musslorna kunna förflyttas från en ort till annan, ja till och med från salt till mindre salt vatten, tanken på möjligheten af en konstgjord perlmussleodling. Likasom man i flera år planterat ostron vid europeiska. kuster, så kan man äfven ut lägga perlmusslor på lämpliga platser, der de fiana skydd och föda. Denna uppgift sysselsätter för närvarande engelsmännen, och blir den löst, så erhåller Ceylon skatter, som vida öfverträffa dess gamla rikedom på rubiner. Innan perlfisket begynner, undersökas bankarne af en infödd tjensteman. Dykarne äro nästan alle-ammans mohrer och tamuler och bli formligen inöfvade i sitt yrke. Deras utrustning är ganska enkel och består blott af en sten af 30 skålpunds vigt, med hvilken de hastigare komma ned till botten, samt ett sags katse, som de medföra och fylla med de samlade musslorna. Massudi, en af de äldsta arabiska geografer från det nionde århundradet, berättar om perlfiskrarne i Persiska viken att de stoppade i olja doppad bomull i öronen och sammanpressade näsan med bitar af sköldpadd. Detta bruk har der bibehållit sig inda till våra dagar, men dykaren på Ceyjon. försmår dessa hjelpmedel. Han sätter foten i den yggla, som är fäst vid den vid båten hängande stenen, drager djupt andan, sammanpressar med venstra handen näsbör.