Aftonbladet – 16 oktober 1862, sida 2

ut på gatan. All ovisshet var nu förbi. Mrs Lecount hade skrifvit till sin husbonde — således var hon på resan till Zirich. Med mera högburet hufvud än någonsin, med skörten på sin aktningsbjudande promenadfrack flaxande bakom honom i morgonvinden, med bröstet pösande af sin inneburna oförskämdhet trippade kaptenen till värdshuset och bad att få se en jernvägstablå. Sedan han hade gjort vissa beräkningar (naturligtvis med bläck och penna) tillsade han att vagnen skulle vara i ordning om en timme, på det att han kunde hinna till stationen, för att med andra bantåg et gå till London, emedan ingen diligens rifgick från Aldborough vid denna timme. Hans nästa företag var af ett vida allvarsammare slag och ett företag, som förutsatte en förfärande visshet om framgång. Det var nu torsdag. Från värdshuset begaf han sig till kyrkan, träffade kyrkoskrifvaren och anmälde lagenligt den blifvande vigseln till följande måndag. huru djert han var, kände han sig dock litet nervös vid utförande af detta värf; hans hand darrade då han upplyfte klinkan på gårdsgrinden. Vid sin hemkomst stärkte han sig med en dosis pe och vatten, innan ban skickade efter Magdalen för att meddela henne morgonens företag. Han var beredd på ewt utbrott af förtviflan hos henne, då hon finge höra att det sista, oåterkalleliga steget var taget och en anmälan gjord om än för vigseln. Kaptenens klocka NT honom om alt; tiden var dyrbar. an skyndade således: att tömma sitt glas, och några minuter der efter skickade han upp tjenstflickan. Medan han väntade på Magdalen, försåg han sig med ett och annat, som var nödvändigt för att bringafkomplotten till en lyckligjutgång. Först och främst skref han sitt antagna namn — ingalunda med sin vanliga prydliga handstil — på ett kort och tillade ne-: danför dessa ord: Ej ett ögonblick är att förlora. Jag väntar utanför porten, kom