Aftonbladet – 14 oktober 1862, sida 2

tersburg gissade så. En min vän och icn3man, som var kammartjenare hos ryska p0lisministern, hade fått nys om hvad som var på färde, och skickat mig en försigtig rad derom, jemnt en halftimma innan polislöjtnanten kom. Värt missöde iycktes oundvikligt; men ingenting är omöjligt för mod och fintlighet. Vär holmästare höll just på att taga in vedförrådet för vintern, och gården var full af finska bönder. Jag kallade in två sådana i mitt rum, bytte ut deras kläder mot två al mina egna hvardagsdrägter, gaf dem tre siltverrubler hvar på köpet och tillsade dem att laga sig på hemvägen det fortaste de kunde, så frumt icke rublerna skulle bliiva tagna ifrån dem. Jog kan iniyga at deras bortlärd var ett mästers:ycke al snabbhet; fursten och jag förkläcdde oss med den fullkomligaste framwgång. I hans mnaskeradskåp funnos skägg och peruker il öfverllöd, men ja kan icke neka att ufklippningen at vårt eget hår och våra mustupcher var ett rysligt offer. Utan utt dröja med utt bränna u p papper eller vidtaga några försigtighetsmått uf mer onderordnad v gt, begälvov vi oss ästad, med allt det klinande mynt vi hade -— och det var en obetydlighet att ömka sig åt. Vi slängde någr. repbundtar öfver axeln, tryckte vargskinnsmössorna djupt ned i pausan, och gingo ut i sällskap med bönderna. — Vi iyckades komma obemärkt ur staden, och belusno 088 redan på vestra vägen, när den örträfflige polislöjtnanten och hans handtlungare togo Ozmofiska palatset i besittning. Vi skallsde oss hässar vid närmaste postbus. Fursten sjelf var den enda af 033 begge, som förde ordet. Han var en rik insk bonde, stadd på en resa till slägtingar Lifand; j:g var hans yngre bror och lötstum. Men det var ea otretlig färd. Vä.