Aftonbladet – 14 oktober 1862, sida 2

. väntan på den dervarande franske ambassa .dörens svar, och jag satt allvå en dag hi sysslolös under kolonnaden till hotellet, biå sie ringar ur min cigarr och tänkte på Lotte då någon kom ut ur huset och klappade mi; på axein. Jug vände mig om — och de stod min gamle bekante, Dumont, den för trogne kammarijenaren, som jag jemte hel verlden i öfrigt tredde vara med sin herrc på sobeliängst vid Ishafvet. sDumont! — ropade j g — är det möj. ligt att jog ser er så långt söderut? Hur slapp ni ut ifrån Siberien, och hur har det gåv med er stackars furste? oSKom till paatset Gonzaga i afton klockan ärta — bakvägen, märk väl det — och ni skall få höra alitsammans, min vän! — tillika med någonting på köpet, som är till er egen fördelX — svarade han, och gick bort med mystisk stolthet. Jag var icke htet nyfiken att få höra hurn han kommit tillbaka från Ishalvet, och ännu mera hvad han kunde hafva att förkunna ull min fördel, Måhända hade han fått höra on. någon förmånligare befattning, som kunde stå mig til buds, än min nuvarande. I loc kan åtta befann jag mig alltså vd bakporten till Gonzagernas gamla palats. Dumont srod väntande innanföre och förde miy med hemlighetsfull min upp för en baktrappa till sitt enskilta rum. — Sitt ned, min vän! — sade han. stängde dörrn, öppnade sin byrå och togui en parisisk plånbok — Sit ned, och ni kall få höra en märkvärdig historia, hvar ni sjelf har spelat en högt vigtig röll, ehuru icke just efter eri eget fria val; men det samma hor händt många aktörer förut på verldens stora scen. Men till historien! Fursten och jag blefvo icke gripna den der aftonen, fastän ni och alla menniskor i Pe