Aftonbladet – 11 oktober 1862, sida 3

genom gafvelfönstret och tillät mig se att bordet stod qvar tätt intill dörren, dit jag hade skjutit det. — Någon kringströfvande räf måtte ha kommit gåshuset alltför nära och väckt oväsendet. Med några harmfulla utrop: deröfver insomnade jag åter. Fritz väckte mig i dagningen, och inom en halftimma var jag åter på väg. Det var nu storm med snöslask; jag hade en svår färd öfver sanka hedar och öfversvämmande bäckar; och gräl i öfverflöd med lata färjkarlar och prejande postmästare; men franska ambassadörens rang och kredit undanröjde alla hinder; jag svor och mutade — två medel, utan hvilka men ej kommer ur fläcken i vissa länder. Nyfikna frågare förde jag bakom ljuset; vaktposter undgick jag lyckligt. Ambassadörens depeschväska läg värmast mitt hjerta så länge jag var vaken och under mitt hufvud när jag sof, icke ett ögonblick var hon skild ifrån mig; och jag kände mig helt lätt om hjertat när jag ändtligen befann mig midt inne i det stora tyska lfäderneslandet. Genom min skyndsamhet hade jag kommit undan den ryska vintern och, hvad som var mer att frukta, de ryska spionerna och försåten. Det hviskades annars om att kurirer hade stundom försvunnit med depescher och allt, och preussiska området var på den tiden icke stort bättre beryktadt än det ryska; men jag ilade ram utan hinder, och när ja hade Rhen bakom mig och befann mig på fransk botten, visste jag att lagern var vunnen. Klockan stog tre på morgonen i Paris, när jag passerade barrigren, och när jag kom till utrikesministerns hotell, höll man der just på att gå till sängs efter en praktfull bal. som gifvits åt den kort förut till Paris anlände nye ryske ministern. Portvakten tycktes icke ha brådtom med att släppa mig in;