Aftonbladet – 11 oktober 1862, sida 3

kan half elfva, var ett mästerstycke till kurirfärd. Jag vet att uppskatta trogna tjenster; jag har anmält er bragd för medborgarekonungen, och jag lyckönskar er till det bifall, hvarmed han har täckts hedra er. Det enda, som härvid kan anmärkas, är ambassadörns något långt sträckta embetsnit med den särskilda depeschen öfver Belgien. Men god natt nu, min vän! gå och lägg er sjelf nu! Ni kan behöfva det; och var försäkrad om att er utmärktg tjenst skall uppskattas som gig bör! Och dermed svepte hans excellens in sig itäcket och lät mig gå. Säkert var det sjelfbevarelsense drift som afhöll mig från flera frågor; men jag lemnade rummet med åtskilliga funderingar öfver om ministern eller jag gjelf hade mist förståndet. Var det han, så delades vurmen af hans kammartjenare och hans portvakt; ty begge hade, hvar och en på sitt sätt, erinrat mig om min ankomst natten förr än jug kom. En sak var emellertid klar: docan, hvari jag sett ambassadörn lägga in brefvet och som jag sett honom försegla, hade blifvit tagen ur min vattentäta kurirväska; den hade blifvit öppnad och brefvet utbytt emot tidningsexemplaren, oaktadt jag icke hade lagt väskan ifrån mig ett enda ögonblick, hvarken dag eller natt. Men hvar hade väl den ryske agenten — ty en sådan måste det ha varit — fått tillfälle till ett dylikt taskspeleri? ... Jag öfverfor i tankarne hela den väg jeg hade tillryggalagt; jag stadnade för ett ögonblick vid värdehuset: de tre örnarne. Det var der eom de lifffändska gässen bade gjort ett sådant larm. Men ingen kunde komma in i mitt sofrum utan ett flytta ekbordet, som jag kade skjutit framför dörrn; och det stod ju qvar der till morgonen, i samma skiex som jag hade ställtfdet? (Slutet följ.)