Aftonbladet – 11 oktober 1862, sida 2

nilen jag hade gjort mig känd för min fintlighet att undanrödja tillfälliga hinder på en resa och att kringgå verkliga försåt eller föra spioner på villospår, och jag var anställd vid den första franska ambassad, som. Ludvig Filip afsände till Petersburg sedan cezaren hade erkänt honom som konung. Ambassadörn var en ibland de klokaste och mest sansade diplomater, som någonsin afsändt och mottagit depescher; men jag tror knappt att någon haft flera underrättelser att afsända eller flera instruktioner att emottaga. Han böll ständigt femton kurirer i jemn verksamhet, än afresande än ankommande. Bland dem hade han den godheten att anse mig för den snabbaste och pälitlism och merändels var det jag, som afskickades, när ovanlig försigtighet eller skyndsamhet ansågs nödig, Natnrligtvis hade hans excellens icke inlåtit mig i sina diplomatiska mysterier; men jag förstod ändå att han en dag befann sig i stort bryderi, när försvinnandet ef furst Teodor Ozinoff begynte talas om eller rättare hviskas om i Petersburg. Jag kände väl icke fursten, ehuru jag i mina dvgar varit bekant med lika förnäma personer som han; men hans franske kammeartjenare Dumont kom ofta med biljetter till franska ambassadhotellet, och väntade der i samma förmak som jag; vi stodo då begge bredvid hvarandra utmed kakelugnen under de stränga vinterdagarne, och på det sättet blefvo vi småningom bekanta med hvarandra, till och med förtrogna. Dumont hade för öfrigt icke mer än tre samtalsämnen: det första var Frankrike, det andra var han sjelf, det tredje var furst Ozinoff. Det tredje intresserade mig förgträdesvis, och jeg hade till följd häraf fått