Aftonbladet – 10 oktober 1862, sida 3

han har utsigt öfver Spezziabugten, så alt han kan se, der han ligger, den lilla staden Lerici och de sista konturerna af Lunigianabergen. Framför patientens ögon svajar stolt den italienska flaggan med sitt Savoyiska kors, som måste ingifva sällsamma teorier om nationernas otacksamhet. Der generalen nu ligger i det starka solskenet, synes han visserliggn blekare, magrare, äldre, menlikväl icke mera än men kunde vänta sig hos en verksam man, som måst hålla sig tre veckor instängd vid sin ejuksäng. Bredvid honom lågo flera tidningar — en polyglottkorrespondens, hvilken, såsom. hans adjutant sade mig, innefattade Suttryck af sympati från alla verldens trakter;4 och slutligen Ceesars tQommentarier4. ; Jag medförde händelsevis ett bref till Garibaldi från en af hans bästa vänner. Jag viste att brefskrifvaren deri mycket stfängt uttalat sin åsigtom det mazziniska partiets intriger, hvilket han beskyllade att hafva bedragit hjelten från Marsala. Generalen genomläste uppmärksamt brefvet och vände sig derefter, till de närvarandes synbara förvåning, till mig och sade: SVår vän har misstagit sig; han måste hafva fått dessa ider genom de der menniskorna i Turin. Derpå återtog han, efter en stunds tystnad, i den djupa, höga ton som är honom egen, då han blir intresserad : Marzzinister! Mazzinil Det är en galenskap. : Hvad är väl Mazzini för mig; och hvad hade han med denna sak att skaffa?4 Derefter vände han sig till mig sägande: Jag drefs ej af någon till företaget. Jag rörde på mig, derföre att det var min pligt! Efter hundradetals lyckliga marscher bar följt en olycklig, och jag blef slagen till marken, men om det ej varit, skulle jag ha intågat i Rom, liksom jag gjorde det i Neapel4. Han har ej talat eå mycket alltsedan händelsen vid Aspromonte. Jag hade på morgonen fått ett bref från Paris, och jag nämnde att min korrespondent skrifvit det Garibaldimöteva i ngland betraktades med ovilja i Tuilerierna. Och här måste jag öga er att generalen öfvergick från sin högtidliga och nästan profetiska ton samt sade på det naturligaste sätt i verlden: ?Jag önskar fan toge denne kejsare, ty han lägger sig uti allting I Som jag märkte att den sjuke ännu led, reste jag mig upp för att gå, i det jag frå: gade om jag fiek komma igen. När ni vill, ljöd svaret; och derpå följde, i. en ton af qvinlig ljufhet och med ett leendesom måste vara Il lampeggiar dell angelico riso, det behagliga italienska afskedsordet: SAddio, caroX, och jag lemnade rummet.