Aftonbladet – 10 oktober 1862, sida 3

Eit besök kos Garibaldi. En korrespondent från Spezzia har tillsändt en utländsk didning en skildring af ett besök, han i de sista dagarne af förra månaden aftlagt hos Garibaldi i hans fängelse. Vi återgifva derutur följande: (— — Öfver en smutsig borggård, kommo vi till.en bred, men oren och söndrig trappa, uppför dennaoch genom korridorer, hvilka säkert aldrig varit ämnade att innehålla dessa sopor, der cigarrstumpar, apelsinskal och vegetabiliska qvarlefvor lågo samlade i ett oredigt kaos. Halt! Tvenne posterande soldater ropa an er, då ni inträder i galleriet, hvaråt öppnar sig en svit af rum, i ett af hvilka Italiens hjelte sitter innestängd. Hemlighetsfulla ord vexlas mellan de civila och militära väktarne; musköterna läggas åter på axeln; och de tvenne posterna börja åter sin afmätta gång, hvilkas ansigten förråda, ej uttrycka, den största tanklöshet. Då jag inträdde i första rummet, föllo mina blickar. på tvenne ynglingar, hvilka sutto vid ett bord och läste högt. Denäldste, en vacker ung man af tjugo års ålder, hvars mörka spanska ansigte påminner om hans bjeltemodiga moders ursprung, är klädd i röd skjorta, medan den andre, som kanske är fyra år yngre, bär vanliga kläder och silter med armen kastad öfver sin brors axel, för hvilken han läser engelska. Dessa båda äro Menotti och Rieciotti Garibaldi, söner af den man, som ligger sårad i ett inre rum. I det inre rummet satt Bedaschini, ett slags beständigt tjenstgörande kammartjenare, under det Basso, sekreteraren, låg och sof godt på en säng i alkoven. I ett tredje rum befinna sig de båda garibaldiska läkarne Albanese och Ripari, af hvilka den sednare blir så djupt skakad vid äåsynen af sin lidande älskade anförare, att han ej går in i dennes rum, utom då hans läkarehjelp önskas. Vid dörren till det sista rummet befinner sig adjutanten, som just nu kommer med smygande steg inifrån doktor Prandina, denne frivillige tånge, som underhåller förbindelsen med den yttre verlden. Huru är det med generalen?? lyder frågan. SJust nu har han några plågor, svaras, och jag får veta, att patienten, i det han bytt om ställning, nyss vrickat sin fot, hvarige nom han förorsakats mycket lidande; men eftersom han visste alt jag kommit i afsigt att besöka honom, ville fa ovilkorligen taga emot mig, fastänt, sade de. närvarande, ?vi gjorde rättastiatt skicka er tillbaka till Spezzia, utan att ha fått se honom. Man talar alltid om honomX4, någon annan beteckning behöfves ej. I går träffades jag af en ovanlig ödets vexling. Precist två år förut hade jsg haft företräde hos diktatorn i Neapel uti hans sängkammare i Casertapalatset. Han var då allsmäktig, befälhafvare öfver en här och konung öfver ett folk. En soldatsäng af stål var då uppställd för honom i ett af de minsta rummen uti denna stora byggnad, som den spanske borurbonen uppförde i af sigt att tälla med Versailles; och Garibaldi emottog oss iklädd sin röda ekjortay med denna lugna värdighet, som förråder cen sanne ädlingen. Då jag i går närmade mig sängen, i hvilken den sårade då satt till hälften uppe, vände han sig till mig, föratt helsa mig med samma vänliga ton och samma lugna värdighet: Ah, amico: Jag har plågor, som pni ser, och mina vänner här tro att jag med vilja skadat mig, och äro mycket förargade på migt. Ett anspråkslöst rum med tre fönster är generalens nya qvarter?. Det är väl vädradt och fritt från den instängda qvafhet, som brukar vara så vanlig i sjukrum. Utom de flaskor, instrumenter och andra dödsfientliga vapen, tillhöriga läkarne och kirur gerna, funnos der äfven, twor jag verkligen, alster af alla Italiens sköna konster och vetenskaper, såväl som af dess floriculturoch horticulturalster — högar af apelsiner och pomeranser, hela regementen ar syltbwkar, samt här och der blomsterbuketter, viitnande intyg af qvinlig sympati. — Generalens säng — ofvan hvilken de rep hänga, som sätta honom i stånd att långsamt byta om tställniog — står vid ett fönster, hvarifrån