Aftonbladet – 4 oktober 1862, sida 3

a ae DNS pt nr ton Rabat en Vi ESO JA Sa så långt, att allmänheten snart icke längre kan njuta verklis poesi, icke kan känna hvad som är sannt och hvad som är fras, så djupt förderfvadt är redan folkets poetiska medvetande af en hop samvetslösa menniskor, som — skrifva i kalendrar. En ofantlig röra af slät poesi framväller hvar jal i dagen; ty ingen betänker det stora allvar och ansvar, som ligger i ett skaldelif. Dilettanteriet har på sednare åren blifvit formligen knäsatt i Sverges literatur: i stället att gå sin egen väg, går diktaren Tegners väg, blir ooriginell. Och med allt detta har man, låtit sig nöja, emedan man glömt att lifvet, ej boken är poesiens moder. Detta är ord och inga visor! Man häpnar i förstone och tänker med oro: Ar det så illa bestäldt med oss? Kunna vi vara så djupt sjunkna, som förf. påstår? Men ju närmare man hinner slutet af det glödande strafftalet, dess mer måste dragen ljusna; och det skulle ej förundra rec., om de slutligen hos en och annan klarnade ända till ett smålöje. Ty hvilka är det, som förf. berserkavrede och dundrande ord gälla? Jo, de arma kalenderpoeterna. Hade fört. motvilja för gallomanerna tillåtit honom att läsa Leopold, kunde han bland annat hos honom fått ett för detta och dylika fall nyttigt råd: Det är till stora fall, som blixten måste eparas. Nu förekommer han verkligen ej så litet komisk i sin skildring af dessa poeters inverkan. De beskedliga menniskorna, scm i all anspråkslöshet kvåpa ihop sitt lilla poem hvar jul till något tyskt stålstick, kupde väl ha förtjent samma öfverseende från förf. sida, som från allmänhetens tillfaller dem. Och hvad deras oroväckande intlytande beträffär, kan rec. med allt skäl iugna förf.; rec. försäkrar honom att deras små poesier, långtifrån att göra något starkt och farligt intryck, blott inlulla läsaren ien behagig sömn eller aflocka honom en sympathetisk gäspning; och deri ligger ju intet ondt? Äfven fört. hat mot bilder gifver sig här som annorstädes luft på ett otveydigt rätt. Om smak bör man ej disputeruX, säger ordspråket: men nog kunde mot fört. åsigtinvändas ait många af de yppersta skalder utom Tegnår utmärkt sig genom bildprakt och ett rikt smyckadt språk, utan att detta ansetts som något så svärt fel. För det en eller annan framstående skald t. ex. Runeberg till följd af sin individualitet eller nationalitet ät sig utbildat ett enkelt och oprydt skaldespråk, behölva väl icke alla etöpas i samma form, genom hvilken åtgärd måhända deras egendomlighet skulle lida intrång; något som förf. säkert ej vill yrka. Ytterst är dock frågan om bildpraktens behöflighet eller skadlighet af underordnad vigt: det snillrika, det sannt sköna i dikt, som i all konst vexlar oändligt till formen; men sjellt skapar det denna sin form oberoende ef alla yttre föreskrifter om språk och stil. Efter en i det hela lyckad karakteristik af periodens mest framstående humorister, ötvergår förf. till Srealismens reaktion, representerad af Johan Ludvig Runeberg och hans efterföljare. Påståendet att denne skalds riktning skulle vara realistisk och stå i strid med den föregående inom vår litteratur, vill rec. på det högsta bestrida. Skola termerna idealism och realism nödvändigt användas inom litteraturhistorien, må man åtminstone låta dem behålla en betydelse, som något så när motsvarar deras egentliga filosofiska. I sådant fall måste all sann konst till sitt väsen anses idealistisk, och realismen är en afart, en förvillelse, som tror konstens högsta uppgift vara ett blott kopierande af naturen, cn rå sammanställ ning af lilfvets hvardagliga elementer utan högre förklaring, uten det ideelas genomskinande Jjus. Runeberg är således idealist d. ä. verklig skald lika väl som Tegnår, fast hans ekaldskap i vissa hänseenden framter skiljaktigheter, hvilka dock lätt låta sig förklara ur hans nations skaplynne. Och att hans sång är en sjelfständig utveckling af den Tegnerska riktningen, i stället för att vara densamma motsatt, det bevisas bäst af Fänrik Ståls sägner, der det episka stoffet förklaras och renomtränges af en djup cch innerlig lyrik, och fom således ytterst hänvisar på samma behandling af ämnet som Frithjofs Saga. Förf. karakterietik af den store finske skalden och hans förnämsta verk är för öfrigt utförd med värma och förkärlek. Denärdock kar ekenå sot för panegyri för alt i allo vara rättvis, äfvensom åtskillict väl beböft utförligare behandlas. Såt. ex. har fört. ej särdeles mycket att säga om Fänrik Ståls sägner: han inskränker sig ull en blott uppräkniuvg af de fö nämsta. personerna och deras gruppering i ett slags pyramidali:k stod (p. 218—220), hvarmed dock ingenting vinnes för den kritiska framställningen. I början framhåller förf. väl skaldens imitation af Tegner; men vid redogörelsen för de rent episke dikterna (Elgskyttarne, Hanna m. fl.) förbigår han den om ständigheten, att denna period af Runebergs skaldskap icke ken frikännas från att ho mottagit lifliga intryck af Goethes fIHerman och Dorotea, Voss m. fl. Rättvisan fordrar dock detta erkännande, om man än icke vill förneka att Runeberg äfven här i mycket visar sig fri och sjelfständig. I raska, nästan alltför raska drag skildrar förf. sedan Runebergs efterföljare, namneli gen Tealis Qualis samt derefter romanen och dramat under per:oden. Isynnerhet den förra hade väl tålt vid större utförlighet, då den svenska romanen just under denna tid uppsvingade sig till en betydelse och ett anseende, som den aldrig förr egt. Vid öfver sigten af dramat blott uppräknar förf. en mängd dramatiska arbeten afsinsemellan mycket skiljaktig beskaffenhet och fäller sedan. om dem alla det summariska omdömet. att intet af dem är dramer i ordets strängare betydelse. Ett och annat blend dem, såsom Torkel Knulson, Birger och hans ält. Marlyrerna, Signora Luna hade dock lörtjent!