Aftonbladet – 4 oktober 1862, sida 2

STOCKHOLM tcn 4 Okt. Krisen i Berlin. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 29 Sept. Sedan den 23 Sept. på aftonen är hr von Bismarck-Schönhausen ministerpresident i Preussen, och hans utvämning till utrikesminister är hvarje ögonblick att förvänta. Han har i många år gjort sig räkning på denna plats. Den aflidne konungen brokaae, när br von Manteuffel icke ville låna sin eljest servila hand till någon af hans önskningar eller nycker, hota denne med en minister Bismarck-Schönhausen. Hr von Manteuffel gjorde då hvad som befalldes honom. Allmänheten hade vant sig att anse den Bismarckska kombinationen såsom öfverfången till en junkerlig fullblodsminister. nder tiden har hr von Bismarck-Schönhausen såsom förbundsdagssändebud i Frankfurt ofta legat i tvist med det österrikiska sändebudet, mera till följd af sitt retliga och häftiga lynne än sin politiska partiställning, ty Kreuzpartiet, till hvilket hr von Bismarck hör i inre frågor, har ju alltid proklamerat samdrägt med Österrike såsom ett af de förnämsta axiomerna i sin ultrakonservativa politik. Men hr von Bismarck hade råkat i lufven på Österrike, och mer och mer började den af honom sjelf utspridda iron bli allmän, att han i stället för den heliga alliansen, hvilken ju i alla fall lidit skeppsbrott alltsedan Krimkriget, gynnade en franskrysk allians, med tillhjelp af hvilken Preussen skulle träda i spetsen för Tyskland. Man hviskade till och med om ett memorial af hr von Bismarck, i hvilket afträdandet af en del af det preussiska området, för att erhålla Frankrikes samtycke till en utvidgning på annat håll, afhandlades säsom en tänkvärd möjlighet. För öfrigt visste man att Rhenprovirsen alltid förefallit junkerpartiet såsom en likgiltig, kanske till och med skadlig besittning, emedan man hade denna först sent monarkien tillfallna landsdel att tacka för den öfversvallande liberalismen. Med hvilket misstroende de Bis marckska planerna betraktats i Wien och vid de tyska små och medelstora hofven, är lätt att inse. Men icke heller det nationelt liberala partiet har någonsin velat höra talas om sträfvanden, som skulle förutsätta ett landsförtäderi; Mer än en gång har jag i mina bref fäst uppmärksamheten på de äf