Aftonbladet – 30 september 1862, sida 3

Holnotl på grundiga skäl anfört. Biskop dr OC. G. Nordin och professor doktor Sv. Wijkman instämde i likhet med statsrådet ; Adlersparre fullkomligen med hvad så väl biskoEr v. Rosenstein som hrr Silfverstolpe och Rothoff på anförda skäl redan sig yttrat, rörande der person, på hvilket det förestående tronföljarevalet bör stadna. Borgmästaren P. Halqvist androg att, då ifrågavarande ämne blifvit af förenämnde herrar och män så väl och fullkomligen utredt, hade borgmästaren dymedelst funnit ett nytt stöd för sin öfvertygelse och nogare utveckling för de skäl, . hvarpå den vore bygd, samt ansåg derför öfverflödigt att med något vidare tillägg belasta protokollet, enär hans mening till alla delar öfverensstämde med de redan framställda. i Rikdagsmännen Jon Göransson från Öland, Anders Bengtsson från Örebro län och Anders Andersson Åberg från Westerbotten yttrade att de i fullkomlig förening med hvad oftanämnda utskottets hrr ledamöter andragit, ansågo prinsen af Augustenburg vara den, åt hvilken, framför de öfriga ifrågavarande furstar, vid tronföljarevalet bör lemnas företräde. Slutligen förklarade generalen frih. Wrede att, oaktadt den enighet rörande tronföljden friherren funnit rådande bland utskottets ledamöter, hade denna likväl icke varit tillräcklig att förändra den öfvertygelse, friherren fattat, och som redan vore utskottet meddelad. För sin deloch efter moget öfvervägande gaf friherren sin röst till tronföljare i Sverge åt administratorn af Holstein-Oldenburg, hans Durchlaucht fm Peter Fredric Ludvig, med uteslutande af hans yngsta son, Peter Fredric Georg, såsom varande gift med en rysk prinsessa. De skäl, som föranledt frih. till bestämmande af denna dess tanke, vore först högbemälde herres nära slägtskap med Sverges nuvarande och älskade konungahus, dernäst dess vidtfrejdade och grundade anseende såsom en regent af de utmärktaste egenskaper, född att göra ett folk lyckligt och förtjena dess kärlek, ett omdöme bestyrkt af erfarenheten och ryktets allmänna röst; slutligen denne furstes upphöjda tänkesätt, hvarigenom han vore aflägsnad ifrån alla enskilda politiska intressen, och Rysslands inflytande vr Sverge blefve mindre att befara. Det är, efter friherrens tanke, oduglighet och svaghet i styrelsen, som, mera än förbindelser de regerande husen imellan, göra det ena landet beroende af det andra. Friherren trodde sig ega skäl att förmoda det administratorn aldrig af franska kejsaren varit ansedd såsom ryska intresset tillgifven, och franska kejsarens yttrande till K. Mils beskickning i Paris, rörande furstliga huset af Oldenburg, anser friherren blott hafva för afsigt att afvända natio nens uppmärksamhet från den med Ryssland förbundna prinsen. Föröfrigt hade friherren funnit åtskilliga betänkligheter vid de öfriga ifrå avarande prinsars antagande till svenska tronföljare. Huruvida prinsen af Augustenburg ej vore för riket mindre passande, ville friherren nu icke afgöra, men det svar hertigen lemnat konungen på dess framställning i detta ämne kunde, efter friherrens öfvertygelse, i alla fall ej annorlunda anses än som ett afslag, i hvilket afseende han trodde det vara obetänksamt och inkonseqvent handladt att genom ett val, som ej skulle antagas, blottställa riket för nya ledsamheter. En förening af svenska och danska kronorna förmodar friherren skulle medföra verkliga fördelar, men den skulle, på det sätt den nu är föreslagen, finna hos folket ett motstånd, som till sin grund kanhända icke är alldeles fördömligt. Prinsen af Ponte Corvo torde, efter friherrens tanke, vara ett ideal af konung i Sverge, om icke den bristande kännedomen af vårt språk vore det enda och gällande skäl till hans förbigående viddetta tillfälle. Sådan var den öfvertygelse friherren hos stadgat och som oförbehållet vore yttrad med lika kärlek till fosterlandet, med lika rena afsigter, som ledt de öfriga utskottets ledamöter, och med den önskan, att en lycklig utgång af utskottets beslut måtte visa att friherren misstagit sig. Sedan samtliga utskottets ledamöter sålunda afgifvit sina tankar, beslöt utskottet att följande morgon kl. 10 till protokollsjustering sammanträda och åtskiljdes. In fidem protocohi A. C. Kullberg. Justeradt F. Wrede. Protokoll ; hållet i riksens ständers hemliga utskott på Örebro slott den 10 Augusti 1810. Alla utskottets ledamöter närvarande. Ordföranden generalen m. m. friherre Wrede anmälde att honom af statsministern för utrikes ärendena blifvit i utdrag meddelade de tvenne sist ankomna embetsberättelser från H. M:ts beskickning i Paris, statsrådet m. m. friherre Lagerbjelke, såsom bihang till de åt hemliga utskottet redan öfverlemnade handlingar rörande tronföljden. Dessa berättelser upplästes, och, då de icke ansågos innefatta något, som kunde föranleda till förändring i utskottets redan fattade beslut, lades ad acta (n:r 21 och 22). Derefter upplästes och justerades utskottets underdåniga betänkande rörande tronföljarevalet, och beslöt utskottet att detsamma följande dag till konungen i SUN re aflemna, sådant det vid detta protokoll finnes bifogadt. Till den ändan öfverenskommo utskottets ledamöter att till dess underskrifvande kl. half tio nästa morgon sammanträda: In fidem protocolli A. OC. Kullberg. BACK. Sällan öfverlemnade en konung åt sina undersåtare ett förtroende mera stort och vigtigt än det E. M. vid detta tillfälle behagat uppdraga riksens ständers hemliga utskott. Med djup erkänsla för de vedermälen af E. M:ts nåd, utskottets ledamöter derigenom haft lyckan uppbära, hafva de emottagit E. M:ts meddelade RAR ningar, och aflägga deras underdåniga tacksamhet för E. M:ts fortsatta och faderliga omtanke om ett fosterland, som nyligen hade uppoffrinen af E. M:ts lugn att tacka för sitt eget. — iderna äro ombytta. Utskottet kan ej aflägsna för detta tillfälle minnet af den anledning, som vållat rikets ständers sammankomst. De hafva sett sin åldrige konung återföras till nya bekymmer vid det mål, der han stod färdig att helsas af fyllda förhoppningar. Det var ej blott bördan af E. M:ts enskilda, det var äfven den af fäderneslandets förluster, som vid lifvets afton skulle trycka E. M:ts skuldror. Svea inbyggare hafva blandat sina tårar med konungens, under det de djupt känna svedan af det sår, som ännu och länge blöder. j Men dessa minnen äro tillräckligen återkallade. Sverges största hopp hvilar i grafvens mörker; men ett folk, som älskar sin sjelfständighet, bör icke misströsta. Utskottet erkänner med E. M. han. Huru skall ni lyckas att skicka bort benne? Jag ämnar låta henne göra en resa, sade kapten Wragge. tHuru? Från ert hus i Aldborough till hennes brors sjuksärg i Zirich.