Aftonbladet – 27 september 1862, sida 2

nvlyiket Ja3 har ofvan omnämnt, att non ville göra en besparing af 200.000 thaler i detta års anslagMinistören räknade på al! kammaren skulle tillbakavisa det obetydliga erbjudandet, samt att det derefter skulle heta att regeringen förgälves räckt sin hand till fred... Men det gick på annat sätt. Kam maren tog krigsministern på ordet, såsom om han velat antaga Staveuhagen-Twestens hela amendement, d. v. 8. samtycka till att den tvååriga tjenstetiden lagligen faststäldes för nästa är. Kammaren ajournerade sig och budgetutskottet hade den 17 och 18 dennes plena. Men redan den 18 förklarade general von Roon att man missförstått honom. Regegeringen kunde blott samtycka till besparingen af 200.000 thaler på 1862 års anslag, men för öfrigt väl faktiskt, så långt det lät sig göra, ut!ofva den tvååriga tjenstetiden, men ej en laglig reglering af densamma. Utskottet fattade derefter ett beslut. hvilket kom på ett ut med ett återgående till dagordningen, i anledning af ministårens icke tillfyllestgörande förklaringar. Det ytterligare förloppet af den här otvan i korthet framställda episoden kan sammanfattas 1 nägra få ord. Kammaren öfvergick den 19 dennes på utskottets förslag verkligen till dagordningen, och till och med ganska moderata medlemmar, så som rimson och Vincke, o:iilade i de skarpaste ordalag den af regeringen spelade komedien. Kammaren fortfor att med en förstärkt fiendtlig. majoritet afslå kostnaderna för armereformen. Mellanspelet var slutadt och ministeren skördade blott skam och nesa deraf. Men den allvarsamma följden blef ministerens afsked. Hr von der Heydt kände marken under sina fötter bli osäker och inlemnade sin afskedsansökning. Hr von Bismark-Schönhausen har emellertid inträffat i Berlin. De mest motsägande rykten äro i omlopp om en ny minister under hans anspicier). Somliga låta honom föreslå en liberal minister med hr Vincke och general Bonin, hvilken skulle debutera med. den tvååriga tjenstetiden för infanteriet och reform af herrehuset. Enligt andra kan konungen ännu alltjemt icke lida hr Bismark och skulle göra honom till minister blott derföre att man hoppas att han genom allehanda djerfva och äfventyrliga löften skall omstämma kammaren, så att man skulle kunna bli henne qvitt utan de förhatliga eftergifterna. Under denna förutsättning skulle grefve Bernstorff samt hr von der Heydt och handelsministern von Holzbrink utträda ur ministeren: Hr von Bismark skulle bilda en till hälften junkerlig ministår med general von Roon och de andra qvarstannande kollegerna af samma färg. Derpå skulle således den beryktade diversionen utomlands försökas eller åtminstone förespeglas kammaren. Men denna sistnämnda beräkning skulle alldeles slå fel. Huru oviss utgången på regeringens sida och huru vacklande situationen än må vara. skall dock representantkammaren icke läta blända och besticka sig af alla braskande förslag.Hela kammaren, minoriteten och den konstitutionella högern såväl som framåtskridande-partiets majoritet, fordrar laglig reglering och tvåårig tjenstetid; detta förutan skall ingen tninister komma på klar fot med kammaren, och hr von Bismark, han må nu värfva liberala ministrar eller, följande sin böjelse, sälla sig till junkrarne, skulle ganska snart göra ett lysande fiasco med sina puffar i utrikes politik. Det behöfver knappt anmärkas, att alla andra intressen vikit tillbaka för det inre splitet. Nationalföreningen skall snart sammanträda i Weimar. De mot Österrike lutande stortyskarne ämna hålla en motsammankomst i Frankfurt. De tyska nationella frågorna taga dock nu blott ett sekundärt intresse i anspråk. Preussens verksamhet är tillsvidare förlamad, och det behöfves en ny vändning för att göra den liberala principen gällande inom landet och derelter ätven utom landet. Utsigterna dertill äro i detta ögonblick ännu så ogynnsamma som möjligt. Om handelsfördraget är ingenting nytt att meddela. De sydtyska regeringarna ha ännu ej svarat, och det ser nästan ut som om de först ville afvakta utgången af den handelsriksdag, som skall sammanträda i Mänchen och förnämligast sysselsätta sig med denna brännande fråga. Kanske spekulera de på ett ministerombyte i Preussen och hoppas derigenom få luft, hvilket vore en stor villfarelse. P. S. Hufvudomröstningen öfver militäranslaget för är 1862 har i dag blifvit af kammaren uppskjuten tills i morgön. Med ministerkrisen står det så till, att grefve Bernstorfi begärt afsked och att ministören Bismark-Schönhausen står för dörren. De öfriga ministrarne, deribland äfven general von Roon (med undantag kanske af hrr von der Heydt och von Holz brinck) komma att stanna q7ar. Det påstås dock att hr von Bismark, som i dag haft företräde hos konungen, snart skall veta att göra sig qvitt de olyck:bringande kamraterna. Den liberala pressen visade genast vid första underrättelsen om utsigten till en minvistår Bismark Schönhausen stort misstroende. Jag måste i dag till följd af postens afgång inskränka mig till dessa antydningar, hvilka likväl torde göra tillfyllest utomlands för att orientera sig rörande ställ: ningen. Förvecklingarna i våra inre förhållanden äro i alla fall icke slut och torde l ännu vara underkastade många vexlande öden. ft ) På telegrafväg är det redan bekant att Bismark-Schönhausen verkligen blifvit premieroch utrikesminister. K. M. har i går utnämnt och förordnat änsbokhållaren i Jemtlands län E. O. Tunorss att vara häradsskritvare i Herjeådalens Få RA ot cv äE—a. ln