Aftonbladet – 27 september 1862, sida 2

sationen. Krigsministern, general Bonin, insåg, att planen var för dyrt uppgjord och skulle förorsaka de häftigaste strider i kammaren. Han ville ej låna sin hand dertill. II December 1859 afskedadez3 han i onåd, och general von Roon, representanten för det; aristokratiskt junkerliga militärpartiet, efterträdde honom. I Februari 1860 kom armåifrågan till kamrarne. Det gällde en orga,nisation som skulle gifva Preussen en perj manent armå i fredstid af 210,000 man, som undanträngde landtvärnet till andra linien och som belastade militärbudgeten med 41,000,000 thaler, hvarvid det var att förutse, att kostnaderna inom några år skuile stiga till 50,000,000 thaler. Det gaf upphot åt en häftig strid. Kammaren beviljade i Maj 1860 slumpvis 9,000,000, men ej till den definitiva armåreformen, utan för att tills vidare bibehålla armån på krigsfärdig fot, så att kostnaderna härför skulle bestridas med denna summa från den 1 Maj 1860 till den 30 Juni 1861. Regeringen använde dessa penningar att fortsätta reorganisationsverket, och de nya regementenas fanor invigdes till och med högtidligen. Kammaren knotade, men lät i Maj 1861 förmå sig att ännu en gång anslå en summa af mer än 4,000.000 thaleri förskott för utgifterna från den 1 Juli till den 31 Dec. 1861. Emellertid försiggingo de nya valen i Oktober 1861. Framåtskridandepartiet hade organiserat sig, och det var sannolikt, ja det visade sig snuri tydligt, att den nya kammaren icke skulle tillåta regeringen att fortfara på detta sätt, utan ropa ett kraftigt halt! till ett system, som hånade författningen och hotade att ställa Preussens finanser på samma fot som de österrikiska. Då blef kammaren under en lumpen förevändning upplöst och den liberala ministåren afskedad. De nya valen förstärkte, såsom bekant är, oppositionen nästan med två tredjedelar och reducerade regeringens anhängare till en handfull junkrar. Men ehuru regeringen trefaldt erhållit kunskap om, att representantkammaren icke skulle bevilja militärbudgeten till det höga belopp, som begärdes, fortfor hon lugnt med sina utgifter för reorganisationen under loppet af hela år 1862 och påstod till och med, att hon ej behöfde uppvisa någon indemnitetsbill derför, enär hon handlat på god tro. Sedan nu budgetutskottet i flera månader grundligt pröfvat frågan och med den för tyskar egna, nästan pinsamma samvetsgrannheten studerat militärhufvudtiteln i alla dess delar, föreslog det, att kostnaderna för armåreformen helt och lt ållet skulle utstrykas ur anslaget för år 1862 äfvensom för 1863, så länge som regeringen ej inkommit med ett lagförslag, hvilket lagligen med representationens medverkan ordnar armåreformen och framför allt fastställer infanteriets tjenstetid till två år, hvarigenom armåns styrka i fredstid skulle nedsättas från 210,000 till 150 000 man och armåebudgeten från 41,000,000 till omkring 35,500,000 thaler. På denna )unkt har småningom hela debatten koncentrerat sig. Minoriteten, representerad af den konstitutionella fraktionen Vincke och den med denna befryndade fraktionen Rönne, de båda representanterna von Sybel och Stavenhagen af venstra centern samt hr Twesten af framåtskridande-partiet. ville nemligen bevilja anslaget för år 1862, emedan det var i det närmaste utgifvet (med undantag af en reduktion af omkring 200,000 thaler). Af anslaget för 1863 deremot ville äfven minoriteten afdraga mer än 3,000,000 thaler och på detta sätt tvinga re-1 geringen att inskränka infanteriets tjenstetid till 2 år. Så stod frägan vid början aff diskussionen, för hvars detaljer jag, då den varadel i mer än 8 dagar, dock omöjligen här kan utförligt redogöra. Bott några af de mest framstående dragen vill jag i största korthet omnämna. Att diskussionen blef bitter, : dertill var isynnerhet krigsministern sku!-1 den, ty han lät hänföra sig till de hältigaste utfall mot framåtskridande partiet och I utropade en gång till och med att regeringen skulle med draget svärd möta de omstörtningstendenser, som gjorde sig gällande hos det demokratiska partiet, åtmin stone utanför kammaren, hvilket framkallade kraftiga protester i kammaren, samt ådrog general von Roon några lyckade dedikationsverser i Kladderadatsch samt en karrikatyr, hvari den oparlamentariske och lidelsefulle krigsministern, utstyrd med ett alnslångt svärd, förlöjligades inför hela verlden. Utrikesministern grefve Bernstorff blandade sig först sent i debatten, såsom vanligt utan synnerl:g talent. Han försäkrade blott att Preussens verksamhet i afseende å utlandet försvagades genom den tvedrägt, som rådde inom landet mellan regeringen och landets representation, hvari venstern med stormande bifall, men naturligtvis ur motsatt synpunkt, gaf honom rätt. Glanspunkten i debatten var professor Gneists tal, hvari han på ett snillrikt och träffande sätt framställde förhållandet mellan linien och mer, samt ade de ED Og slagskuggor regeringens olagliga förfande. åren medlemmarna al framätskridandepartiet Hoverbeck och Dunker, samt Schulze-Delitsch talade gripande ord. Den sistnämnde erinrade om attlandtvärnet, som man nu ville tränga undan till andra linien, vire Preussens mest konstitutionella inrättning. Med detta skulle den tyska enheten kunna grundläggas, hvaremot en stor permanen:t och af junkerlig anda uppfylld armå blott skulle väcka misstroende i hela Tyskland. I går afslöts den allmänna diskussionen. Kammaren öfvergick till specialdebatten och förkastade den första reorganisationsposten med 273 röster mot 68, säledes med den ofantliga majoriteten af 205 röster mot ministåren, Denna utgång, ehuru förutsedd, väckte stort uppseende. Regeringen hade emellertid förberedt en öfverraskning, hvarihett. nr ter to JR ES KR AA GK rn KR RT et Ån PA