Aftonbladet – 27 september 1862, sida 2

till och med enligt ordalydelsen synes gälla endast sådan regering, som konungen ej hunnit sjelf förordna — att tjenster ej bortgifvas, förbund ej afslutas samt, om regeringen ej var af konungen insatt, blott de ärender, som fordra skymdsam åtgärd, afgöras — hvilken sistnämnda inskränkning deremot ej gäller en af konungen sjelf förordnad insterimsregering. Det är klart att 1772 ärs R. F. ej känner den i nu gällande grundlag stadgade skilnad mellan tillförordnad regering (43 S), som förer styrelsen i de mål, konungen genom särskild instruktion åt densamma uppdrager, och den regeringsmyndishet, som utgöres af hela statsrådet såsom utöfvande, med några undantag, konungslig makt (6 39 -och ff. in. v. R. F.) Ordalagen medgifva alldeles ej åt konungen att, vid sjukdom eller långväga resa, förbehålla sig sjelf afgörandet af en del af regeringsärendena. Detta visas ytterligare af den citerade paragrafens slutord, att i händelse af konungens frånfälle i tronföljarens omyndiga år och om ej i konungens testamente något vore förordnadt, rikets värf blifva förvaltade på ofvanstående sätt?, hvaraf tydligen framgår att hela regeringsmakten, med endast de i paragrafen angifna undantag, tillhörde rådet. , Hur iakttogs detta grundlagens bud? Då konungen 1780 reste till Aachen och Spaa, insattes hertig Carl i den tillförordnade regeringen. Man lärer ej bestrida att detta var mot grundlagen. Då konungen om hösten 1783 företog den italienska resan, ; af han en instruktion för regeringens förande under hans frånvaro, hvarigenom en del ärender uppdrogs åt rådet, en de! i aderton särskilda punkter uppräknade förbehöllos åt konungen, en del öfverlemnades åt en kommission af 3 rådsherrar. Vidare tillsattes en särskild statsregleringskommission, en spanmålskommission, och slutligen den, åt hvilken den vidsträcktaste makten blef anförtrodd4, ehuru den ej synes bland de ofvannämnda, nemligen den hemliga krigskomitn. Huruvida denna på flerfaldigt sätt delade, inskränkta och komplicerade regering (G. P. II 1. 61—65) var grundlagsenlig, lärer ej vara svårt att afgöra. R. F. stadgar ( 10) att konungen i sittande råd nämner till högre embeten, hvarvid rådsledamöterna ega göra påminnelser. Hur enliga med denna föreskrift ärode ätven af författaren (XXXIV, 233) omtalade presumtiva utnämningar genom förseglade bref, som till rådet öfverlemnades, då konungen företog den italienska resan (G. P. II. 1. 64), och i enlighet med hvilket egendomliga sätt att om rikets embeten förordna vid generalamiralen -Trolles frånfälle C. A. Ehrensvärd öfvertog hans befattning (G. P. a. st. s. 124)? Regeringsformen innehåller, 7 jemförd med 6, att konungen ej mot rådets enhälliga afstyrkande eger företaga utrikes resa, Detta förutsätter naturligtvis att konungen skulle, innan sådan resa företogs, meddela rådet sin afsigt, ty eljest lärer rådet ej halt någon utväg att göra sitt afstyrkande gällande. Då konungen 1783 reste till Fredrikshamn, för att möta, kejsarinnan, underrättade han rådet från Åbu om sin afsigt. Då han 1787 besökte Köovenhamn, brydde han sig ej om att underrätta rådet förr än efter återkomsten till Sverge. Frågas: hur i båd: fallen rådet skulle kunnat meddela sina råd och tankar4? Och, i annan riktning, huv öfverensstämde rättegången mot Göta hofrätt 1773—1775 med föreskriften i 16 om riksrätt i slikt fall (G. P, II. 47)? Hur iakttog konungen det stadgande som gaf honom blott 2 röster i justitiemål? Geijer yttrar (G. P. 1, 194), att ett och annat försök att erfara, huruvida det var allvar med nämnda stadgande, gjordes utan synnerlig uthållighet. Jemför man dermed berättelsen om öfverste Gyllensvahus sak (G. P. II, 50), så befinnes att det verkligen ej alltid var allvar med regeringsformens föreskrifter. Afven i det afseendet trampade konungen regeringsformen under fötterna, att han utan ransakning och dom afskedade embetsmän, som ej innehade förtroendeplatser. Man känner riksens ständers remonstration vid 1786 ärs riksdag mot godtyckliga afsättningar. Se derom och om en af anledningarna till remonstrationen — kapten Ehrenhofts olagliga afskedande — gustavianska papperen (HI. 2. 92-93). Adlerbeth har (I. 20) i stränga ordalag ogillat konungens befordringssystnm. I denna punkt yttrar sig frih. v. Beskow med NR ken liflighet (XXXIV, 131—133) mot Ådlerbeth och pästär att den allmänna karakteren af Gustafs embetsmannaval ej vittnade om fördiseende af duglighet och insigter Det torde dock kunna visas att Adlerbeth åtminstone ej har så alldeles orätt, som frih. v. Beskow förmenar. Att delagliga formerna ej alltid så noga iakttogos, att konungen stundom nog mycket afsåg att erhål!a lydiga redskap, villiga älven till annat, än hvad embetspligten föreskref, och att skicklighet och erfarenhet ej städse voro de bästa rekommendationer, lärer man finna af följande exempel. Konungen lät serskildt förmana presterskapet i Strengnäs stift att ej sätta G. Rosån på biskopsförslag (G. P. Ii, 140). Han befallte domkapitlet i Carl. stad att åt hofpredikanten N. Kjellin, vid dess faders frånfälle, lemna rum på försla