Aftonbladet – 26 september 1862, sida 3

Article Image
jsom sålunda upphäfva sig till de öfrigas I 4 i i ; I I i målsmän? Jo, en ttängd politiska kannetö pare, som litet tänka och ingenting första. Det behöfs ju bara att Blancben och hr Sohlman stöta i Aftonbladstrumpeten och siraxt ru ar den der. tanklisa hopen tillsemmans och vrälar sitt ja och sitt burra åt de gjelfejorda upförarnes — — — 0. 8 v. i m iler mindre valda talesätt, i hvarjeh re eliter finare tonarter. Nu vet jag visserligen icke hvad för privilegium dessa sansade, snus ler quand möme grinande herrar, säga, lafva på alt vara de enda för och sannt upplysta i samhället och It des har jag svärt att inse, hvarföre det skulle a en större tanklöshet och dårs ilia hrå Blanche och Sohlman och andra andra som belst, de der tilläfventyrs något vara, derföre att de stå!ögre ngrulian eller hafva större materieia jöreträden. Tvärtemot hvad dessa kauna säga tror jag alt de flesta bland eder, ja alla, hitföris icke blott af.en obestämd käasla utan ock af en klar tanka om hvad I viljen och åsyften, och då jag kan anse mig för jen af de ringaste bland eder, tror jag att det skulle gitva en ökad betydelse åt vår opinionsyttring, om det tillätes en af dessa ringa att yttra, hvilka skäl ban på förband tänkte sig kunna gifva för sitt deltagande. Jag skulle således vilja säga: ehuru Guaribaldi enligt min tanke sökte afskjuta pilen, innan bågen ännu var riktigt spänd, och således, ena sidan ännu en tid med itali-: enska folket kanske bort albida uppfyllandet af Napoleons visserligen något tveiydiga löften, och å andra, i stället att gripa till vapen, bort fortsätta sin erixsgata till litvande af folkets frihetskänsla och till ett vidsträcktars danande af det fria nationalförsvaret, och ehuru jag önskat att han uppskjutit sitt företag till våren, då han till sin buodslörvandt också fått den naturens föryngringskraft, hvilken, genom att sätta blodet i lifligare rörelse, är en icke föraktlig emma för djerfva och raska hardlingar, så vill jag dock nu af hela min själ och hela mitt hjerta hembära den sårade bjelten min hyllnivg, dels emedan jag på det högsta ogillar och förkastar det lågtänkta och småförståndiga omtöme, som jag hört uttalas af flera hederliga och redbara mön, som påstått, att det var högmod och otål: sjelfkänsla i förening med ett fåfänglic: begär alt göra sig gällande, som dref Gusbaldi vill hans ?dåraktiga? företag, c:is emedan jag anser honom utan all jemförelse vara långt u pböjd öfver vanliga d magoger, hvilka vid sina företag helt och båliet eller lätminstone till stor del drifvas sutiogen af Jen ända till blind yrsel berusande fåfänga b J eller af en omättlig äregirighet och vinnin lystnad, som icke sky något medel för vinuandet af sitt mål, dels emedun jeg håller iöre att han, oaktadt sina prononcerade 1ei skesätt, hede din besinning och klukhet, att han insåg — i enlighet med hvi!ken insigt han också troget verkade — att Italiens enbet, kraftiga sjelfbestånd occel: lugna utveckling åtminstone för närvartnd bast betryggades under Victor. Emar konuungsliga spira. om den också ej s vara så kraftig, som ban och vi hade önskat, men hvarom vi dock ej må fälla en förtlidig dom, dels ock ändtligen, emedan i-en tid, uå till följd al kroggri pande otro och än mer skepticism i foreniog med en näsan outtömwlig njutningslusta samveteis, hederns och sedlighetens gruidvalar hos många äro störtade eller åtminstone svårt skakade, det är en tröst för menniskovännen att kuvna få höja sin blick till en man, som är så att säga en läkedom för tidens sår och som är, om icke den lefvende religionen, den förkroppsligede kärleken, bvilket endast en varit, han som föddes i Bethlehems krubba, åtminstone den bland vår tids mera framstående män, hvilken mest bör kunna bidraga att återföra en hel verldsdel till Gud, till känslan af sitt sanna värde och sin sanna lycka. Så dersöktejag göra mig reda för skälen hvarföre jag här bor de infiona mv: men då de flesta bland eder säkerligen lulit ut hka val visste, hvarföre de hit begåfvo sig, så koppas jag man måtte inse, att vår opinionsyttring icke utgör det tilltälliga och toma ljudet af en tanklös hop: — dock hvad gör det, om icke alln så noge hafva tänkt sig saken? Den friska, otörfal skade, om ock ännu outvecklade känslan hos ädelsivnade och friborna män är i ala tail oändligt mera värd än jtörtorkade själars och bornerade egoisters alla spetsfundiga sofismer, huru skickligt de än må vara spuuna och sammanväfda. —Iiden — nblisor dara Rällegångsoch Polissaker. Bränvinsbränningen å Brogård.

26 september 1862, sida 3

Thumbnail