Aftonbladet – 25 september 1862, sida 3

att nalkas sin konung, föga skulle kunna föra med honom ett samtal, utan den som straxt eller snart kunde umgås med personer af alla folkkiasser, den icke allenast oumbärliga utan genaste vägen till kärlek och förtroende. Jag kunde icke önska mig den, som genom blodsband är förenad med en mäktig granne, troigen icke skulle motarbeta det system ochi den :nträktningslystnad, af hvilkas tillåtna fart vi på en kort ud måst erfara oberäaneliga, kanske oersättliga förluster; utan den som, kännare af statshushållningsläran, älskare af menniskor och befordrare af undersåtares väl, tillät och uppmuntrade dessa att inom qvarvarande gränser göra fruktbärande hvad ännu kan odlas, af det redan odlade framkalla ymnigare skördar samt genom skydd och frihet åt började eller redan stadgade näringar lemnade dem öppen fart att i naturlig väg leda sig sjelfva till förkofran och bestånd. Jag skulle icke eller önska den, som, ehuru beprydd med dygder och förtjenster, eger erkänslans förbindelse till beherrskaren af en öfvn stat, hvarigenom han beständigt kunde påkallas eller känna sig böjd att deltaga i de stora planer och företag, som hvälfva hela statens tillvarelse; utan den, som, ingen särskildt egentligen förbunden, sökte att under fortsatt lugn, om möjligt, utan uppenbart krig med nåal och i godt förstånd med flera, alltid bibeålla ett slags neutralitetstillstånd. Jag skulle visserligen önska, det är sannt, den, som, jemte de egenskaper jag fordrat, förenade militäriska talenter och erfarenhet; men icke anse dem oumbärliga, då användandet deraf aldrig påkallades till andra lysande segrar, än dem försvaret af egna gränsor medförde öfver en trotsande fiende; och jag vågar tro att, utan de största, de utmärktaste, de lyckligaste bedrifter i denna väg, dessa aftvungna segrar ej skulle blifva så oväntade med ett folk, som, älskande sin regent, troget sina pligter, brin nande och modigt till försvar afsitt sjelfbestånd, anfördes af befälhafvare, hemtade inom eller utom eget sköte, af pröfvad och erkänd skicklighet, dem en i öfrigt vis, ståndaktig regent säkerligen förstår att välja och icke underlåter att använda. Det är icke min lyckliga lott, jag har sagt och jag a det,att med statsmannens urskiljning bedömma furstar och regenter; det är endast såsom medborgare af ett älskadt fädernesland som jag yttrar mig; men jag litar derjemte på min konungs ord och fäster den största uppmärksamhet vid de upplyste herrars yttranden, som blifvit under samtalen lemnade inom detta utskott; och det är-i förening dermed och som en följd af hvad jag haft äran anföra, som jag utbeder mig få tillägga följande: Om hos någon af de höga personer, dem H. M:t konungen i nåder täckts föreslå, i en större grad finnas förenade de egenskaper, jag åt mitt fäderneslands tillkommande regent önskat; om af andra åter de egas, som jag anser för mindre nödvändiga, och hos dem äfven sådana inträffa, som efter min tanke möjligen kunde vara vådliga; så är ock klart att, så länge jag eger lyckan af mitt fria yttrande, faller mitt val på den förra sidan, och då jag såväl af de ijusa framställningar, H. M:t konungen nådigst meddelat, som af de upplysande underrättelser, jag haft lyckan inom detta höglofliga utskott inhemta, finner hos Hans Durchlaucht, hertigen af Augustenburg, förenadt det, söm jag ansett af egentligaste vigt, jemte andra tillfälliga men lyckliga omständigheter, som gemensamt med en och annan på honom äfven inträfla, såsom tronföljdens redan vunna befästande genom söner; så lemnar jag ock härmedelst otvunget och af min fria vilja den andel, jag eger i valet till tronföljare åt högbemälde herre, Hans Durchlauchtighet, hertigen, prins Fredrik Christian af Holstein-Sonderburg-Augustenburg, under det glada hopp att han icke vägrar att emottaga det, och under öfvertygelse att hans redan lemnade svar icke innehöller ett afslag, säker derjemte att hans evigt saknade broders vunna kärlek skall på honom öfverflyttas af en nation, som hos honom återfinner de samma dygder och tänkesätt, hvilka så snart och oupplösligt införlifvade hans broder med det svenska folket. Grosshandlaren 8. AÅrfvidssen, som i hufvudsaken med ofvannämnde yttrande instämde, anförde följande: Då det åligger mig att, i egenskap af vald ledamot i höglofl. hemliga utskottet, lemna mitt yttrande om de personer, K. M:t nådigst behaa uppgifva som kandidater till tronföljden, är det i stöd af. de upplysningar, konungens nåd lemnat, jemförde med de skäl det höglofl. utskottets respektive herrar ledamöter så väl och tydligen framfört, jag för min del finner hertig Fredrik Chrisrian af Sonderburg-Augustenburg vara den enda af uppgifna fyra personer, vid hvars val till tronföljare mi.sta politiska olägenheter synas vara att befara, ehuru min öfvertygelse säger mig att Sverges sällhet skulle i högre grad varit fästad vid denne höge person, om dess ädla bjertas egenskaper egt mera tillfälle utveckla sig genom närmare deltagande i regeringsärender, och han derigenom vunnit en mera utvidgad kännedom af menniskors och staters inbördes förhållanden. Vid granskan?et af de handlingar, som nådigst lemnats till stöd för besluten, fruktar jag likväl finna i denne herres yttrande å de ouverturer, honom i denna sak redan gjorts, anledning gissa det upptäckten att vara kompetitor med sin hr svåger, H. M:t konungen at Danmark, betydligen ändrat dess i början temmeligen tydliga böjelse att antagd tillbudet af tronföljden; och då således, vare sig hvad orsak som helst möjligen kan föranleda till ett afslag, vågar jag vördnadsfullt hemställa till höglofl. utskottets mogna bepröfvande huruvida någon framställning till rikets höglofl. ständer om dess väljande till tronföljare kan underdänigst underställas konungens nådiga behag, innan mera säkerhet i detta angelägna mål hinner vinnas. Rättegångsoch Polissaker.