Aftonbladet – 25 september 1862, sida 3

med femtiondedelen af svenskar, hvaribland Sverges aktningsvärda allmoge, hvars ställning och sanna värde en för oss till den grad främmande rins svårligen skulle inom flera är kunna lära änna och rätt bedöma. Få embetsmän skulle inför honom kunna sjelfva göra redo; en ganska lång tid skulle för honom fordras för att lära känna våra lagar, författningar, vårt kameralverk m. m. Han kan efter våra grundlagar icke väljas förr än han förändrat religion. Om han ock vore pg att lemna sin uppmärksamhet åt ett klarare ljus och antaga vår rena evangeliska lära, så skulle denna hans förändring dock fordra en längre tid och flera omvägar än våra ömma farhågor kanske skulle medgifva. Jag vördar i hans person en af tidehvarfvets största menniskor, men ser emot dess väljande icke blott svårigheter utan de betydligaste hinder. Min slutsats af allt det anförda, äfvensom af allt öfrigt jag i detta ämne hört och tänkt, blifver att hertigen af MnEnstenburg Fredrik Christian, är för oss den rätte tronföljaren; att valet af honom kastar oss i de minsta politiska vådor, så inom riket som i yttre förhållanden, bibehåler ett dyrbart oberoende och sannolikt skall fortast och säkrast af alla för oss möjliga val förena våra bekymrade och villrådiga sinnen. Vår konung har gillat och föreslagit honom. Han eger redan barn af bästa hopp. Genom likstämmighet i lynne, lefnadssätt och grundsatser skall han hos oss upplifva minnet af den oförgätlige Carl August, om han ock icke skulle ega den högst ovanliga grad af kraft, af erfarenhet och af förmåga att vinna hjertan, som så skyndsamt och djupt fästade våra vid dess ifrån oss bortryceta broder. Bergsrådet B. Rothoff, som dernäst anmält sig att få ordet, afgaf sitt yttrande sålunda: I ett ämne af så vidsträckt omfattning, så långt utom gränsen af mina kunskaper, så aflägsnadt ifrån de yrken, hvilka upptagit min tid och mina bemödanden, som för att ställas i en klar dag fordrar en sann kännedom af menniskoslägtets och folkslagens historia, djupa insigter i statsläran och politiken, som för att bedömas och afgöras kräfver allt detta förenadt med den skarpa blick som upptäcker, det säkra omdöme som vägleder, den mogna erfarenhet som stadgar, är det icke jag, som med anspråk på uppmärksamhet lan AR mig; men då äfven jag eger ett fädernesland som jag älskar, och här innehar ett förtroende, som ålägger mig vigtiga pligter att uppfylla, anser jag dock för gifvet att Jag bör yttra mig. Men när det icke kan bli med statsmannens kännedom, som mitt yttrande framställes, stannar det inom medborgarens, jordegarens, näringsidkarens välmenande afsigter och önskningar för ett kärt fäderneslapd; och detta fädernesland, ehuru skakadt inom sig sjelft, ehuru minskadt till sitt område, ehuru nedsönkt i sorg öfver den förlust det nyligen gjort genom sin oförgätliga kronprins franfälle, påminner mig likväl ännu om en i andra länd:r snart lika till ordet som i verket okänd ställning — friheteten hos ett folk under en at lagar och visa föreskrifter beroende, men dock mäktig styrelse. Det eger detta fädernesland, ehuru minskadt till sin vidd, likväl en fysisk beskaffenhet, som är egen och snart gör det, mera än många länder, oberoende för underhållet inom sig sjelft; det eger till sitt läge den lyckan, att icke kunna bekrigas utan våda för angriparen och att kunna förstaras med lätthet; det eger ännu en vidsträckt yta. som tjenlig för odling tillbjuder nya bostäder åt ökade slägter; allt innefattande en beskaffenhet, som icke gör d:t hvarken omöjligt eller otroligt att det kan vara och förblifva en egen och sjelfständig stat. Det bebos af ett folk, som, tarfligt i sitt lefnadsätt, vandt till arbete, nöjdt under en vis och mild styrelse, älskär framför allt den medfödda rättighet att utan intrång, utan hinder afuteslutande förmåner, få af egen jord ostördt njuta frukten af sin använda flit och öfverlemna med samma enda samma yrken åt efterkommande; det vördar och tillbeder sådane dess regenter, som utan ärelystnad till beundransvärda dater och aflägsen inflytelse fästa sin ära vid folkets väl och göra det till sin högsta lag; det hyser ett folk, som för sitt lynne och af vana nödvändigt samt såsom en klar rättighet af sitt stadgade regeringssätt och sin representationsrätt måste och bör kunna umgås, att jag så må-uttrycka mig, mel sina regenter; ett folk, vi hafva nyss sett det, som reser sig mot förtrycket, men icke älskar att förtrycka, som fredligt med grannar aldrig tvekar om sitt försvar; ett folk, jag sammanlägger allt i dessa ord, som stilla, arbetsamt och trefligt älskar och älskar högt friheten, förenad med en stark konungamakt; som utan all annan inkräktningslystnad än den egen flit inom eget sjelfständigt område förmår tillfredsställa aldrig önskar att dela de beherrskande staternas ära, med uppoffrande af egen frihet och lugn. Om detta är målnirgen 1 korta drag af vårt fädernesland och dess bebyggare, månne ej det förra är värdt att älskas och upprätthållas som en egen stat, att de sednare lifvas, skyddas och bibehållas vid sitt redliga, ädla lynng, och att detta folk må ega regenter, som passa för dess karakter ? Och efter dessa framkastade anmärkningar, om jag ville önska en regent åt detta land, huru skulle, huru borde han vara ? Icke den som van att sjelfberrska och göra sin vilja till nationens lag, ehuru böjd att höra desz röst, likväl s ulle vid hvart steg till dess vältro sig liksom göra en uppoffring af sin makt, tan den som, älskad af ett fritt folk, går att Libehålla ömsesidiga pligter, grundade på lika sådana rättigheter. Jag skule icke heller önska den, som, med förenade länder, under skiljaktigtregeringssätt, i samma person, på samma tid, ilika händelser, skulle cfter motsatta former och lagar afgöra tvenne eller flera särskilda folkslags angelägenheter, afdöma enskildes tvister, ty jag kan mnästan icke tänka mig möjligheten af den fullkomlighet att verkställa allt sådant med känslor af nöje och en inre tillfredsställelse, så nödvändiga för en god och vis regent; en sådan sammansättning skulle icke heller leda till nationernas förening, utan orsaka afund från enderas sida. Jag önskade icke den som, herrskande öfver ett land. hvars intresse med mitt lätt råkade i kollision, svårligen kunde afmäta den punkt, der begges lika afvägdes; utan den som arbetade och syftade på endast mitt fäderneslands väl; icke den som, i anseende till en större eller mindre, men dock betydlig del af sina länder och deras läge, nästan alltid skulle bero af någon större makt, som lätt kunde och kanske ofta ville lägga dem under sitt välde; icke den, som stzrande en vanmäktigare stat, önskade mitt fidernesland till ersättning för den förras bristande krafter. Jag skulle ej heller, ehuru med öfvertygelse om utmärkta förtjenster hos personen, utan stora betänkligheter fästa mig vid den, som med förändring af religion skulle emottaga styrelsen, och skiljd till lefnadssätt, vanor och framför allt af ett alldeles obeslägtadt språk, sent skulle kunna öfverj å från de förra, kanhända aldrig från det sednare, som till äfventyrs aldrig kunde på mitt göra sig bLegriplig eller lära sig att detsamma rätt förstå, något så oumbiärligt likväl för det lands styrelse, der, wom många andra hinder, i de allmänna ärendenas bedritfvande det oöfvervinnerliga skulle möta, att vid nationens allmänna sammankomster den icke till tronen kunde genom sitt eget språk tydligen frarsställa sina LV Kö RR AR pg EE