Aftonbladet – 24 september 1862, sida 3

Men till hvem skall denna adress ställas? Derom torde vid närmare eftersinnande meningarne Säppeligen kunna bli delade. Till den italienska regeringen kan man naturligtvis icke gerna adressera sig. Vore Garibaldi redan ställd inför ett tribunal, skulle man möjligen kunna rikta sina ord till detta. Såsom förhållandet nu är, kan man blott vända sig till Garibaldi sjelf. Genom någon af hans närmaste vänner kan den säkerligen bli horom tillställd. Jag föreställer mig, att man i en sådan adress borde uttala att det svenska folket, s m med de varmaste sympatier omfattat Italiens sträfvanden för sin frihet och sjelfständighet, tillika med entusiastisk beundran följt Italiens främste hjelte, hans kamp och bedrifter, hans hjeltemodiga försvar för Rom, hans underbara bragder i öfre Italien, hans ännu underbarare er5 ser af Båda Sicilierna, och att det icke blott med oförminskad, utan med stegrad enthusiasm omfattar honom nu, då han för sin rena och glödande fosterlandskärlek blifvit lönad med lidandet o.h martyrskapet; samt att man tll slut skulle uttrycka den önskan, att hans lif måtte bli besparadt åt Italien och att han snart måtte få den hugnaden att se Rom utrymdt af de främmande lansknektarn2 och erkändt såsom Italiens hufvudst.d. Då det är svårt att i så stor förrag som denna diskutera ordalagen i en sådan adress, föreslår jag att det måtte uppdragas åt en komitå att på möte s vägnar uppsätta och :fsända en sådan adress och genom densamma bringa allas vår helsning till tidehvarfvets störste, renaste och ädlaste Hjelte. (Bifall). Sedan efter de högljudda acklamationerna åter stillhet inträdt, framställde hr Blanche förfrågan till församlingen, huruvida den ön skade, att en komit å mötets vägnar skulle uppsätta och afsända en adress till Garibaldi, affattad efter de grunddrag, som af mag. Sohlman blifvit angifna, hvilket besvarades med enhälligt ja. Sedan hr Blanche derefter ånyo uppmanat den eller dem bland deltagarne i mötet som hade någon, framställning att göra, att uppträda, begärdes ordet af hr P. R. Tersmeden, som yttrade: Det gifves namn, hvilka ega en klang, som ljuder vidt kring hela verlden likt en segersång — namn, vid hvilkas blotta uttalande det går en ilning af fröjd och stolthet genom fria mäns bröst — namn, hvilka i och för sig äro att betrakta som en fana, samlande kring sig alla dem, som vilja våga något, våga lif och blod för det heligaste i menskligheten. Ett sådant namn var i fordomtimma bland judarne Makkabeernas, bland grekerna Epaminondas, bland oss Gustaf Erikson Wasas — ett sådant namn är i våra dagar Garibaldis. Och hvad är det väl, som samlat en verlds beundrande blickar företrädesvis kring denna personlighet? Hvad är det väl, som kunnat förläna honom denna ofördunklade glans, som tillhör den sanna storheten? Icke är det ensamt krigarens, hjeltens, segervinnarens ära? Sannt är väl, att bland de kämpar och bärförare, hvilkas namn i häfdeböckerna förvaras, ett framstående rum är beredt åt honom, som med en sjelfskapad armå, på spetsen af sitt svärd hemförde som segerbyte tvenne konungariken; denne nye Cesar, hvilken med lika fullt skäl som den gamle kunde utropa: Jag kom, jag såg, jag segrade!4 Men här är dock någonting änvu mera; h:r är en inre storhet, inför hvarsi rena glans en Caesars, en Napoleons förbleknar. Hvad vi hos Garibaldi älska och beundra, är icke blott den lysande bedriften, icke blott den skapande och sammanhållande fältherreförmåan, icke ens blott den sällsporda, den sublima ränvaron af hvarje sjelfvisk bevekelsegrund, utan någonting ännu högre än allt detta — ett helt hjeltelif, helgadt åt och ack! kanske snart förbrunnet för det heligaste af alla mål, den skönaste af alla ideer — fosterlandets befrielse. Ja, ty med en kärlek lika varm som den, hvilken fordom medeltidens riddare egnade sitt hjertas i dam, med en trofasthet, lika ren som den, hvilken förde martyrerna på bålet, har Garibaldi älskat sitt Italien, det land, som städse varit hans tankars mål, och hvars väl utgjort den enda ledstjernan uti alla hans företag. Och det är häruti som han framstår som det herrligaste mönster icke allenas: för sin egen nation, utan för alla fria folk. Det är till denne man, nu slagen i bojor, hvarföre? jo, emedan han velat på egen hand frigöra Roms folk, det är till Italiens fångne befriare, som vi i dag beslutat sända en varm och vördnadsfull helsning. Sällan, om någonsin torde det ha inträfflat att ett folk med en sådan utmärkelse vändt sig till en enskild man, men så är ock denne man någonting alldeles ensamt i sitt flag väl icke en konung eller en furste, men dock utan gensägelse den förste, den bäste bland vår tias storheter, en man, en man i ordets högsta mening. Och vi kunna vara förvissade derom, att det nu vid Medelhafvets strand NR liggande, af sina sår blödande lejonet: skall med välbehag, med rörd tacksamhet emot1 taga en helsning från det folk, som till sin sinnebild valt det öfver strömmar och: berg fritt vandrande lejonet. Lefve Garibaldi! På framställning af hr Blanche beslöts derefter enhälligt att en adress skulle å mötets vägnar aflåtas till Garibaldi; att adressen skulle affattas i ölverensstämmelse med de grunder, som blilvit af de uppträdande talarne antydda; att en komitå skulle utses för att uppsätta och afsända adressen. : Till komiterade utsågos enhälligt de hrr som utfärdat inbjudningen till mötet, hvilket i derefter upplöstes af hr Blanche, som der-; vid anmärkte, att det vore en egenhet medi detta möte: någon ordförande hade icke blifvit vald och talaren hade icke ett enda ögonblick ansett sig vara det. Och likväl hade man haft en ordförande. Den känsla som här allmänt och utan undantag varit rådande, känslan för hjeltemodet, dygden! och uppoffringen, se der — slöt talaren — ordföranden vid detta oförgätliga möte ! Med ew förnyadt Lefve Geribaldi! besvaradt af entusiastiska hurrarop, åtskildes de närvarande. : Också eit bidrag till Carl XII:s historia. I Helsingfors Tidningar läses följarde in; tressanta uppsats: Då man i år i Sveroe firat en almän na