Aftonbladet – 20 september 1862, sida 2

counts råd och låtit det lilla hopvikna papperet ligga orördt i västfickan till dess stunden var inne för stt draga nytta deraf, så är det möjligt att kapten Wragges listigt beräknade, öppenbjertiga anklagelse icke skulle hafva träffat honom oberedd på svar. Men nyfikenheten hade segrat; han hade öppnat papperet och läst det både på :ftonen och nu på morgonen; dess innehåll hade högligen öfverraskat och skrämt honom, och hans sinne hade blifvit alltför upprördt, för att han skulle vara mäktig ens vanlig sjelfbeherrskning. Han tvekade några ögonblick, och då han slutligen svarade, voro hans ord blott en undanflykt. Kapten Wragge hejdade honom innan han hade hunnit till slutet af sin första mening. Förlåt mig, sir?, sade kaptenen med den förnämaste min, som han förmådde antaga. Om ni har några hemligheter att dölja, så behöfver ni blott yttra ett ord, och jag har intet vidare att säga. Jag tränger mig icke in i någon mans hemligheter. På samma gång måste ni dock tillåta mig erinra er om, mr Vanstone, att jag i går gick er till mötes utan en skymt af förbehållsamhet. Jag skänkte er uppriktigt mitt fulla törtroende, sir, och så högt jag äfven skat: tar umgänget med er, så kan jag dock ej samtycka att stå på vänlig och bekant fot till er, utan öfverensstämmelse i detta fall. Han slog upp sin aktningsbjudande promenadfrack och mätte sin gäst med manligt stränga och dygdiga blickar. Jag ville ej såra er!? utropade mr Noel Vanstone med ängslig röst. Hvarför skvl ni afbryta mig, mr B arave? Hvarför lå.er ni mig ej tala till slut? Jag vill visst icke såra er. (Forts. följer.)