Aftonbladet – 20 september 1862, sida 2

arbetade nu så ifrigt med mrs Wragges klädning och bar så tåligt alla hennes misstag, som om enda målet för hennes tillvaro hade varit att nöjaktigt fullborda den kära kasimirsklädningen. Men allt var henne välkommet, de värdelösa omsorgerna för att drägten måtte passa väl, det tomma, oupphörliga pratet af den stackars, halfkloka varelsen, som var så stolt öfver hennes hjelp, så lycklig af hennes sällskap — allt var välkommet, som för ett ögonblick ställde sig emellan henne och framtiden: det öde, till hviket hon sjelf hade dömt sig. Denna grymt sönderslitna natur erfor nu en tröst af en så ringa sak, som en bjertlig tryckning af sin stackars väns grofva hand; detta fattiga hjerta kände en ögonblieklig glädje. då mrs Wraggr, vid afskedet för natten, kysste henne. Kaptenens ensamhet i detta hus förorsakade för ingen del någon nedstämmande verkan på hans gladlynta och förnöjsamma sinnelag. I stället för att harmas öfver Magdaler.s märkbara och öfverlagda undvikande af hanz sällskap var hans blick blott riktad på resultaterna, och med afseende på dem måste han högligen gilla hennes sätt. Ju mera hon försummade hans umgänge och föredrog hans frus, destomera och bestämdt blef hon nyttig i sin sjelftagna egenskap af mrs Wragges vakterska. Mer än en gång hade han allvarsamt tänkt på att återkalla det medgifvande, som hade blifvit honom affordradt, och att på eget ansvar föra bort sin hustru till någon aflägsen plats, der hon ej skulle kunna föranleda nåora ledsamheter, och det var endast Magdalens synbara, allvarliga föresatts att behålla mrs Wragge i sitt sällskap, som bade förmått honom att afstå derifrån. Medan de voro tillsammans, plågades han ej