Aftonbladet – 18 september 1862, sida 3

komma in uti en socken här och få plundra med I falska reverser lik Kareby socken, hvilken än i Idag känner de refvor Lars Erikssons tigerklor orsakat de arme. I Jo! en man vid namn Lars Andersson från Häggestadsby i Kållands härad, blef det eft längtade offret från detta häradet, han beru des, frånspeltes penningar, tvangs att borga en utfattig för 33 rdr 33-. öre rmt och i denna brottslingens boning hvilken mera liknade en port till afgrunden, än en gästgifvaregård bland hyggligt och framåt gående folk. Omnämn versen förfalskades till 303 rdr 33 öre ri den olycklige lagsökt och kunde icke f sig hela hans egendom löst och fast utmätt för denne bedragares (Lars Erikssons) falska skuldsedel och nära var efter vana bedragaren färdig att på andra executiv auction inropa gäldenärens egendom, om icke jag räckt denne Lars Andersson handen och bjudit Lars Eriksson spitsen, för att hindra hans röfveri i att framtränga i hära det. Jag frågar skall exekutorerna afkläda sig all mensklighet, då de innehafva reversaler till utmätning, böra de icke då fordringsegaren är sofverad för förlust, äfven tillse att gäldenären icke förstöres? och desto heldre då gäldenären anmä ler och kan leda i bevis att skulden var falsk. då bör menniskokänslan till medlidsamhet icke qväfvas; utan segra öfver tjensteniten ; men huru ufta blir ej svaret? det är roligt att trampa den lidande och betryckte under sina fötter och ske net af ifrig tjensitutöfning framlyser. Nog af mina råd följdes, den af Lars Eriksson hårdt ansatta familjen räddades och brottslingen dömdes i alla instanserna sin ära förl:stig och att ersätta betydliga omhkostnaler till Lars Andersson; var häktad i flera månader och hemkom i September månad 1856. Lågad at hämd mot alla dem som vågat sätta sig emot denne store mäktige tyrannen och min lön skule blifva att innebrinna för den hjelp jag lemnat den betryckta familjen, samt räddat dem ur Lars Erikssons klor och fattigdomens elände. Detjag fon denna familj är en tillfredsställelse för mitt ijerta. En lidande likes nöds afhjelpande från orättvis förstöring, der inom familjen oskuldens telningar ryckes från hungrens förstörande är en skön lön och gifven frid; men denna gång blef den dyrköpt för mitt tillgörande och förstörande för min tillvaro. Hvad säger vittnet . Anders Larsson i Stora Karlanna, hörd den 15 Juni 1860 under N:r 4 Jo han säger att då talet mellan vittnet hölls om hans vistelse inom fängelsemurarre 1856 b klagade han sig och sade utilägande hämnd jag skal sve (vill säga svedja eller bränna upp) den förbannade Baggen. Hurn talar vittnet Bengt Persson i Jonsgården Ettrum som varit hörd den 25 Oktober 1859 under N:r 7, den 16 Januari 1860 under N:r 25 och den 15 Januai 1861 under N:r 1. Att nattvakten den natten Lars Eriksson antände boningshuset på Roo, Lars Ekbom sagt för vittnet i Julen 1856, det han var buden 100 rdr rmt för hvarje hus, han antände på Roo, min egendom; men att Ekbom ej ville göra det. Vittnes Johannes Olsson på Stubba under Roo, hvid den 30 Januari 1862 under N:r 33. har sagt att Lars Ekbom för henom om hösten 1856 sagt. att han (Ekbom) varit hos Lars Eriksson och blifvit såväl trakterad. Hva säger gossen Lars Peter Eriksson från Guteberg som varit hörd den 16 September 1861 och som finnes antecknat i protokollet af samma dag mellan N:ris 3 och 4. Jo! att han i Stugan den 26 Maj 1857, hörde Lars Eriksson och hans trogne dräng den underkufvade slafven Anders Svensson tala sig emellan i en kammare, att de borde skrifva mellan sig på det att Anders Svensson alltid blefve Lars Eriksson trogen och nu i natt körde honom till Roo och åsåg det Lars Eriksson antände boningshuset derstädes; och säger samma gosse lite längre på aftonen samma dag sitter Lars Eriksson och skulle äta aftonvard då ett stekt sillhufvud frambars till honom och vid dess betraktande talade Lars Eriksson som detta sillhufvud är steit, skall jag i natt steka Boggen; således var mordbranden på Roo och min inbränning långt förr bestämd innan det skedde; och vi gå att höra hvad gossen mera säger. En kärra smörjades och indrogs åter af drängen. Lars Eriksson och Anders Svensson lade sig om aftonen den 26 Maj 1857; men om mora den 27 Maj samma år voro de ej hemma. taliga a hafva Lars Erikssons falska vitnen räddat honom från vältörtjent straff, hulpit honom att göra som jag skildrat likar, olyck liga med falska eder, detta den största af alla olyckor, som kan hända ett samhälle, ty dess rundvalar skakas och Dumstolen kan icke dömma. Men här äro de för svaga, de stå icke emot sanningens åskstråle. dess ljus upplyser dem och de falla till jorden, samt tala slutligen sanning. ja! 19 falska vittnen äro afhörda under denna stora ransakning; flera hafva återgått och de öfriga skola räddas åter genom Don:stolens kraftiga åtgärder och min egen ihärdighet, ammad i Vikens fria och glada byggder. Brottslingen blyges ej att till sitt försvar andraga hos Eders Kongliga Majestät, att han var hemma den natten det brände på Roo och denna satts leder han i bevis med Carl Krona hans lifegne, Anders Jonsson i Kareby äfven så hans sörsvunne tjensteande samt drängen Anders Svensson ; men han glömmer att dessa bräckliga rörstafvar falla. Carl Krona denne fattige inhysesmannen förr egare af ,,,:dels hemman i Kronogården Heljestena och rätt välmående, är bragt till tiggarestafven och fattigdomens elände af Lars Eriksson, som anamat hans gård och allt hvad han egde och vill nu betjena hans själs salighet, för att räddas ur ett brott han aldrig frånkofnmer, Jess välförtjenta -truff och hvad säger Carl Krona slutligen efter att ha varit hörd den 1 Maj 1860 under N:r 7. den 17 September 1860 under N:r 30, den 31 Oktober 1861 under N:r 12 den 28 December 1861 under N:r 21 samt den 13 Mars 1862 under N:r 1 samt på erinran af den talrika tingsmenigheten som så gerna afhör Lars Erikssons ransakningar. Att säger Carl Krona han icke kunde minnas, huruvida Lars Eriksson var hemma eller ej natten meljan den 25 och 27 Maj 1857 då elden rasade på Roo. Anders Jonsson denne arme man, som en tid hatt efter egen de så gudt för penninga att han behöft hässja dem; nusluppen fattig och wrasig ur Lars Erikssons händer, yttrar så sväfvande i sina berättelser och då Nyberg som skrifvit hans vittnesattest säger icke kan du besvära och inlemna den; ty den säger att Lars Eriksson var hemma ifrågavarande natt. Då blef Lars Eriksson ond och sade det skall sägas bestämt att jag var hemma; och att denne olycklige är ett falskt vittne intygar afhöra vittnet Harald Larsson från Stora Karlanda och finnes i protokollet för den 30 Januari 1862 under N:r