Aftonbladet – 12 september 1862, sida 3

förde åtskilliga mer och mindre talande skäl. I För den nuvarande fördelningen af undervis ningstiden uppträdde deremot: rektor Aspling från i Norrköping, som hade funnit att lärjungarnes i själsansträngning ingalunda derigenomy blifvit ; för sträng, att de tvärtom voro fullt ut lika krya. j som förr, att de arbetade med lätthet och noje. och att de på tillfrågan sjelfve förklarat sig myc ket belåtna med den nuvarande fördelningen: Doktor Rundyren, hvilken som fader funnit den nu begagnade undervisningstiden bäst, emedan genom undervisningens förläggande till både föroch eftermiddagarne ynglingen helt och hållet absorberades af skolan och lösslets från henimet. som också borde få taga ut sin rätt, och att ungdomen borde få tid att äfven vara något lemnad åt sig sjelt. Häremot anmärkte lektor Rusen att ynglingen, oaktadt lektionstimmarnes sammanträngande på förmiddagen, ändock icke fick mycket egna sig åt hemmet, då hans tid der mest upptogs af lexläsning. Prosten Avgusiinsox ansåg att skolan också borde vara ett hem. För förmiddagsundervisningen talade vidare: rektor Schoults från Ekesjö, som instämde med rektor Aspling; lektorerne Widmark och Broman samt ritläraren, notarien Wallberg, hvilka visade att lärjungarne ingalunda hade för mycken ledighet på eftermiddagarne, då undervisningen i musik. sång, teckning och gymnastik var förlagd til denna tid af dagen; skoladjunkten magister Munck, som förklarade sig hafva, då den r.uvarande fördelningen af undervisningstiden antogs varit en stark motståndare mot densamma, så att han till och med reserverade sig tet, men genom erfarenheten blif: om fördelen deraf, och hade han funnit att lärjungarne voro raska oeh krya, ej heller hade något slarf. bemärkts i afseende på lexornus öfverlasning; samt slutligen rektor, doktor S:einn som icke funnit att helsotillståndet bland! garne försämrats genom lektionernas sammanträngande till förmiddagen. Diskussionen förklarades nu vara afslutad, och blef resultatet deraf att pluraliteten uttalat sig för bibehålla utaf den nuvarande fördelningen at unde ningstimmarne, hufvudsakligen derför attinte geusen ansågs under förmiddagen vara meta lifaktig och vaken, och att hvilan borde genom den nuvarande fördelningen blifva mera sammanhängande Derefter företogs till öfverläggning den i programmet framställda frågan: Kan man genom förändring af wundervisningsmetoden i de särskilda läro ämnena i någon mån förekomma lärjungarnes öfceran strängning f hemlezor, utan att genom en sådan förändring unde visningens grundlighet uppoffras? Diskussionen öppnades af rektor Schultz, som i afseende på kristendomsundervisningen, ansåg att katekesutanläsningen borde någotinskränkas samt anförde att i Baiern hade den blifvit nästan alldeles afskaffad, och i Hannover gjordes endast några tå frågor; tör öfrigt borde ordagjann utanläsning aldrig tillåtas utan föregående förklaring af lexan; ansåg att utanläsning af lilla katekesen och en del af den stora vore tillräcklig. I afseende på språkstudierna ansåg talaren att syntax icke borde läsas i de lägre klasserna, utan borde undervisningen mera ställas på skrifning. — Angående den hittills brukliga repetitionsexamen vid hvarje termins början, ansåg talaren att den borde inskränkas till pröfning i de läroämnen, der lärjungen icke haft betyget godkändt. Rektor Aspling ville först och främst hafve utredt huruvida någon öfveransträngning vid läroverken egde rum, hvilket han åtminstone ansåg icke vara fallet vid Norrköpings elementarläroverk. Doktor Steinnordh nskig att icke heller någon Nag pr äg Fe rum vid Linköpings läroverk. Lektor Westman kunde ej instämma häruti, då han hade erfarenhet af att ynglingar, begåfvade med bättre anlag än många andra, det oaktadt hade svårt att äfven med ihärdigt arbete medhinna hemlexorna. Prosten Åugustinson trodde sig hafva funnit att ynglingarne här och der öfveransträngas, hvarigenom de blifva svagare till kroppen och ofta få afsky för studier. Adjunkten Erstman ansåg anledningen till lärjungarnes öfveransträngning al hemlexor till en betydlig del ligga deri at lektionsschemat är så inrättadt, att hvarje timma uppträder en annan lärare med ett annat läroämne. Häraf blir närmaste följden den att lärjungen dagligen har lika många hemlexor, som han tillbringar timmar i skolan, vanligtvis fem, vissa dagar sex. Dertill kommer att lärare i språk oftast gifva för sin timme tvenne lexor, en i grammatika, en i explikation. Häraf ökas lexornas antal ända till sju, ja stundom till åtta. Skall ynglingen, efter att på eftermiddagen hafva varit upptagen med några af öfning:ämnena teckning, gymnastik, musik och sång — Oberäknadt de tvenne eftermiddagar, då han i skolan är sysselsatt äfven af andra än öfnings lärarne — i bästa fall efter klockan 5 eftermid dagen taga i tu med sina många hemlexor, så måste han ju nödvändigt egna en god del ai natten deråt. Talaren trodde sig veta att flera ynglingar — Jåt ock vara den mindre delen — på detta sätt verkligen lida mycket af öfveransträngning, sådana nemligen, som drifna af en stark hederskänsla och en redlig flit, blygas för att komma till skolan, utan att hafva inlärt sins hemlexor. Hvad deremot den ojemförligt stör sta delen af lärjungarne beträffar, så var tala ren öfvetygad au de under en sådan anordning af lektionstimmarne, som den ofvan antydda. använde den möjligast minsta tid på sina hem lexors inlärande. Oilta torde den vät inskränks till de 5 å 10 minuter, som äro anslagna til dighet emellan lektionstimmarne. Och had: lärjungarne en lockelse dertill särskildt i der omständigheten att lexorna väl äro många, mer icke alltid långa. Vid tal om öfveransträngning kunde det således — strängt taget — icke blifv: fråga om den största delen aflärjungarne. Denna del borde snarare omnämnas i ett kapitel. som hade till öfverskrift: Ytlighet och fusk. — Nog af — det stundliga ombytet af läroämner och lärare, icke blott dag ut och dag in, uta ar ut och år in, hade många, många menlig: iöljder. Man kunde knappt nämna en, förrbn det genast inställde sig en annan. Talaren an såg att två timmar i sammanhängande följe borde anslås åt ett och samma ämne. Derigenom blefve för en läsedag med 5 timmar endas trenne ombyten af läroämnen. Hemlexorna: antal kunde alltså nedsättas till tre. En-tims ektioner kunde väl genom detta arrangexen! cke undvikas, men dertill lämpade sig ocksi vissa ämnen företrädesvis, såsom historia oci :eologi, åt hvilket sednare läroämne skolstad van anslår i flera klasser blott två timmar. Skull: det hända att det, i följd af svårigheten aw uppgöra ett lektionsschema, blefve nödvändig: att någon eller några dagar hafva t. ex. fyra äroämnren, så behöfde derföre hemlexorna ick till antalet blifva fyra, utan färre, om lärarn: vid terminens början, sedan lektionsschema: blifvit uppejerät med ledning af detsamma be stämde, för hvarje särskild veckodag, det eller S då iag försäkrar att det för mig skall blifva ewt lika stort nöje, som för mr Vanstone,!