Aftonbladet – 12 september 1862, sida 3

främlingar. Hon bönföll ifrigt om att få stanna hemme, ty sinnet var upptaget af den ostindisra kasimirsklädningen, och hon insåg nödvändigheten ef att läsa igenom sina reglor för klädsömnad för hundrade gången åt minstone, innan hon, enligt sitt eget uttryck, kunde få mod i sig att klippa ett tag med saxen. Men henves följeslagerska ville ej antaga några undanflykter, och hon var tvungen ait gå ut. Den euda skuldfria lefnadsplan, som Megdalen nu för tiden följde, var hennes föresats att mrs Wragge ej för hennes skull skulle vara en fånge; och denna föresats följde hon äfven ihärdigt, såsom det sista tecken hon tyckte sig hafva qvar af sin ädlare natur. De återkommo något sednare än vanligt till frukosten. Medan mrs Wragge var uppe i sitt rum och ordnade sin drägt från topp till 1å, för att uthärda den mönstrande blicken från sin mans ordningsälskande ögon, och under det att Magdalen och kaptenen väntade på henne i förmaket, kom tjenstflickan in med ett bref. Budet väntade på svar och biljetten var adresserad till kapten Wragge. Kaptenen öppnade brefvet och läste följande rader: Bästa mr Bygrave! Mr Noel Vanstone har anmodat mig att skrifva till er, för att nämna att han, emedan vädret i dag är så vackert, har för afsigt ait göra en längre tar till et ställe här vid kusten, som kallas Dunwich. Han är högligen intresserad af att få veta huruvida ni skulle vilja deltaga i omkostnaderna för en vagn och derjemte skänka honom nöjet af ert och af miss Bygraves sällskap på denna färd? Han har godhetsfullt äfven tillåtit mig at få vara med, och jag vågar hoppas att de ej skall anses såsom en förmätenhet af mig,