Aftonbladet – 10 september 1862, sida 2

— Kaptenlöjtnant Pettersson ger i ett bref, ; dateradt Jockmock i Lappmarken den 29j Juli, och meddeladt af D. A. följande skil åring af det stora vattenfallet Harsprånget ii Luleå elf: i Stora Luleelf framkommer fullbildad ur Stora I Lulevattnen och går redan ofvantör Harspråni get fram med rök öch dån. Der detta börjar, ) ligger en ödslig klippö, på hvilken här och der i en mager tall fått rotfäste. Elfvens stränder äro i på begge sidor om klippön mycket branta och i lifva längre ned alldeles lodräta, bildande en !i smal ränna af endast 60 till 70 fots bredd samt ! en qvart mils längd. Den öfversta delen af ränj nan, på klippöns östra sida, är, der fallet börjar, 80 till 100 fot bred, men vid öns nedra ända 500 fot, längre ned endast 39 fot. Denna del af rännan är betydligt brantare än den öfriga. Den väldiga vattenmassan nedstörtar öster om klippöns öfversta ända först lodrätt 35 å 40 fot, kastar sig derefter med den förfärligaste våldsamhet utför den stupande rännan, hvarvid tvenne ofantliga vågor af vildt brusande skum uppstå. Längre ned, midt i vägen för hvirflarnes topp, utskjuter från östra stranden eller väggen en klippa. Mot denna vräkes den i vildt raseri framstörtande vattenmassan och kastades vid dewta tillfätle, som i anseende till det myckna regnet denna sommar och den nu inträffade fjellfloden var högst gynnsamt för betraktande af det storartade skådespelet, stundom hela 50 fot mot höjden. 1 hvarje ögonblick förändras scenen, öfverallt uppkastas stora vattenmassor högt i luften och höga molnstoder af skum sväfva öfver det hela, stundom så täta, att de bortskymma de bakom liggande föremålen. Omkring klippan midt framför rännan tvingas det hvitkokande svallet att vika åt sidan och möter den från andra sidan klippön kommande smalare grenen, sedan denna först kastat sig lodrätt ned. Derefter framilar det sjudande afgrundssvallet i sin trånga ränna och bildar en kontinuerlig kedja af fåll, utefter en sträcka af en fjerdedels mil. Ifrån den 120 till 150 fot höga klippstranden ser man i djupet endast rök och skum, hvars bländande hvithet gör en märklig kontrast mot de svartglänsande klippväggarne. Endast på några få ställen och ej utan lifsfara kan man komma ned till vattnet: Lättast läter det sig göra just der fallet är mest gripande att åse, nemligen strax nedanför dess öfversta del. Å ena sidan ser man här den vackert mörkgröna med döfvande dån lodrätt fallande väldiga strålen, och å den andra den utför den stupande rännan med snabbaste fart och i ofantliga vågor af skum ilande vattenmassan med dess kas ur en kokande afgrund ständigt uppstigande täta dimmor. Trakten omkring Harsprånget är den vildaste man kan föreställa sig. Höga bergskedjor löpa SS med elfven å begge sidor. För att komma ned till Harsprånget måste man än utför halsbrytande klyftor, än klättra bland ofantliga, på hvarandra uppstaplade klippstycken. Häraf följer att det är svårt att på vanligt sätt afväga detta vattenfall. Vi använde derför barometern och funno hela höjden vara 264 fot. Harsprånget är således två och en half gånger så högt som de beryktade Trollhätte-fallen och öfverträffar dessa ojemförligt i storartad effekt. Det är, efter hvad jag har anledning förmoda, det högsta vattentail i Europa med så stor vattenmassa. Dånet af Hasprenget hörs vida omkring såsom en mullrande åska. Enligt hvad kyrkoherden Björkman och tingstolken Aström i Gellivare försäkrade oss, lär det stundom höras ända till det 5 mil derifrån aflägsna Gellivare Dunder. Vid bedömande af ett vattenfalls storlek böra icke blott vattenmassan och höjden, utan äfven brantheten tagas i betraktande. Med denna måttstock måste det 11 mil högre upp ide stora Lulevattnen belägna Stora Sjöfallet, Stuor Muorki Kortschi (Stora Mårkans) fall) eller Adna murko Kortschi (det mycket dimmiga fallet) sättas framför Harsprånget och troligen främst bland Europas samtliga vattenfall, ty här kastar sig den betydliga sjön Jertajaur (Djupa sjön) omedel barligen ned uti Pajebu Lulejaur (Öfra Lulesjön) utför en 134 fot hög klippvägg, enligt den afvägning, som mina reskamrater, löjtnanterna Widmark och Berg, förlidet år utförde. Äfven här hade vi den lyckan att inträffa samtidigt med fjellfloden, hvarför vi fingo skåda detta un derbara vattenfall i hela dess storartade vildhet. Det har egentligen tre branta afsatser ochi den: öfversta faller den väldiga strålen hela 80 tot fritt igenom luften. Vid den nedra sjön är en vacker löfskog, men vid fa:lets öfversta del äro alla träd försvunna; uti Jertajaurs lugna vatten spegla sig endast ödsliga snöfjellar. Så mycket ÄR EE SD FD pä y