Aftonbladet – 9 september 1862, sida 2

Lecount, utsökt väl klädd, som alltid, — i en alvarsam, lavendelfärgad sommarklädning, svart maniilj, en enkel halmhatt och blått fior — ledsagade sin sjulliga herre med den ömmaste uppmärksamhet; än ledde hon vördnadsfullt hans uppmärksamhet på de åtskilliga intressanta föremål, som utsigten öfver hafvet hade att erbjuda; än böjde hon tacksamt och med behag sitt bufvud för främlingar, som äfven promenerade på vägen och artigt veko åt sidan för den sjuke. Hon gjorde synbarligen ett fördelaktigt intryck på de sysslolösa personerna vid hafsstranden. De följde henne med intresserade och gillande blickar, och nickade förtroligt åt hvarandra, på ett sätt, som lika tydligt som ord sade: — Ack, hvilken ovärderlig värdinna i ett hus! Hvilket förträffligt fruntimmer! Kapten Wregges tvåfärgade ögon följde mrs Lecount med en fast, misstänksam uppmärksamhet. Det blir kinkigt arbete för oss der, hviskade han i örat på Magdalen, Ckinkigare än ni torde förmoda, innan vi lyckas fördrifva denna qvinna från sin plats. CVänta, sade Magdalen, lugnt. Vänta blott och sel Hon gick till dörren. Kaptenen följde henne, utan att göra några vidare anmärkningar. Jag skall vänta tills du blir gift, pkte han för sig sjelf — Smen inte en enda minut längre, om du också bjöd mig hvad som helst. Vid porten vände sig Magdalen åter till henom. SVi skola gå denna vägt, sade hon med ett ögonkast åt söder — derpå vända om, och vänta dem då de komma illbaka.t Kopten Wragges min sade att han gillade anordningen; han följde derpå Magdalen tilll oårdsgrinden, Då hon öppnade den, för