Aftonbladet – 6 september 1862, sida 2

ton i stället för straxt i morgon bittidat, svarade han leende. 4Du måste ursäkta mig, Lizzie. Jag har tillbragt mitt lif på sjön och är icke van vid en sådan oreda i mina känslor. Män på land äro vana dervid och taga saken lätt. Jag kan icke det. Om jag stannar här, skulle jag ej få någon ro. Om; jag dröjde tills i morgon, skulle jag utan. tvilvel gå tillbaka, för att ännu en gång få. se henne, Jag har ej lust att få blygas öfver mig ännu mer än hvad jag redan gör. Jag ämnar, om-det än skulle kosta på al-j drig så mycket, återvända till mig sjelf och: min pligt, utan att stanna för att två gånger tänka på saken. :Mörkret gör mig ingentiog — det är jag van vid, Jag har ju; stora landsvägen att följa, och kan således inte gå vilse. Låt mig gå. Lizzie! Den enda älskarinna, som jag bör vara trogen, är mitt fartyg. Låt mig gåtillbaka till det! Men hans syster ville ej slippa hans arm, och bad honom ännu att dröja till morsonen. Han lyssnade till hennes börer vänlig och lugnad — men hon förmåde dock ej för ett ögonblick rubba hans föresats. Hvad skall jag säga Willism? sade hon, Hvad skäll han tönka, då han kom-i mer hem och finner dig borta? Säg honom att jag har lagt hans predik:n i söndags på hjertat. Jag har vändt ryggen åt djeivulen, verlden och mina Ssyndiga begärelser. tHur kan du tala på det viset, Robert? I Och gossarna — du lofvade att inte resa, I innan du hade sagt mina gossar farväl. tDet är sannt! Jag gaf mina små s stersöner detta löfte och jag skall hålla det. Han sköt af sig sina skor på mattan utan-t för dörren, under det att han talade, 4Lysi mig uppför trappan, Lizzie, jag skall tagaj: afsked af gossarna, utan att väcka dem.4